Tillväxtfientlig politik (Expressen 12/8)

Den 6 november 1881 höll August Palm sitt första offentliga anförande i Sverige på ett hotell i Malmö. Talet sammanfattades under rubriken ”Hvad vilja socialdemokraterna?” och det blev startskottet för bildandet av det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. S inflytande över Sveriges utveckling varken kan eller ska underskattas. Nu 133 år senare kvarstår Mäster Palms fråga i allra högsta grad eftersom Stefan Löfven ständigt förblir svaret skyldigt.

Löfvens ordförandeskap har ända sedan tillträdet den 27 januari 2012 efter Håkan Juholt präglats av tystnad eller oförmåga att ge klara besked; I den mån besked alls har förekommit har de varit otydliga och bristfälliga. Efter nära två och ett halvt år av tystnad börjar fler och fler finna detta besvärande och beklämmande. Det är val om drygt fem veckor, men fortfarande saknar väljarna besked om vad socialdemokraterna vill, med vilka de vill regera och hur det hela ska gå till. Europavalet visade att ett rödgrönt regeringsalternativ som önskar utmana Alliansen tycks behöva vila på ett förstärkt vänster- och miljöparti och måhända ett Feministiskt initiativ som redan tagit plats i den S-märkta partigruppen i europaparlamentet.

Extra anmärkningsvärt är det för socialdemokraterna då MP efter debatt och kongressbeslut nu öppet ifrågasätter idén om tillväxt. En position som får synnerligen allvarliga konsekvenser ifall den ska ligga till grund för någon form av regeringspolitik.

Ett av få besked från Socialdemokrater är att partiet vill höja skatten med 30 miljarder. MP vill inte vara sämre utan föreslår totala höjningar på 42 miljarder. Det handlar om en blandad palett av tillväxtstrypande åtgärder som höjda sociala avgifter för unga, försämrade RUT- och ROT-avdrag, höjd restaurangmoms, höjda egenavgifter, höjda bensin- och miljöskatter, höjd bolagsskatt, höjd fastighetsskatt och återinförd arvsskatt.

Till detta kommer MPs förslag om generell arbetstidsförkortning till 35 timmarsvecka. Utöver de rent logistiska svårigheterna med matchning och tillgängliga ”ersättare” innebär förslaget en inkomstförsämring på 2 000 kronor per månad. En genomsnittlig heltidsarbetande har ungefär 18 000 per månad kvar efter skatt. En total inkomstförsämring på 5 000 kronor per månad för en familj med två förvärvsinkomster är därför rätt kännbar. Och då är inte andra aviserade, men ännu ej preciserade skattehöjningar, ens medräknade!

Motstånd till jobbskatteavdragen i kombination med nämnda skattehöjningar kan kosta nära 75 000 jobb ifall alla slagen genomförs. Det motsvarar nästan befolkningen i Kristianstad, Ängelholm och Hässleholm tillsammans! Till det kommer att låg eller obefintlig tillväxt slår hårt mot pensionerna.

Medborgarna har rätt att få veta vad ett parti vill, med vem det vill samarbeta och hur man tänker genomföra sin politik med andra. En snar varudeklaration ”Detta vilja Socialdemokraterna!” vore därför på sin plats. MP med sin tillväxtkritik avslöjar allt mer av sin politik. Konturerna av den vänster V och FI representerar är väl känd. Dags för Socialdemokraterna att tala om sitt regeringsalternativ!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Ängelholm

MP ett hot mot Nordvästskåne (HD/NST 11/8)

Slutreplik till Karl-Otto Rosenqvist (MP) som skrev 5 augusti:

Infrastruktur och den nordvästskånska flygplatsen i Ängelholm är av mycket stor betydelse för regionen. Det handlar om förutsättningar för jobb och tillväxt. En stängning av Bromma och införandet av en riktad flygskatt, såsom miljöpartiet vill, får allvarliga konsekvenser.

I sitt svar gör Karl-Otto Rosenqvist en tankemässig looping. Han pläderar för en stängning av Bromma av miljöskäl för att sedan hävda att dagens trafik med fördel kan överföras till Arlanda. För det första är företag inte schackpjäser flyttbara av politiker. Affärsmässiga överväganden ligger till grund för besluten att etablera verksamhet, inte att man blir beordrad. För det andra: Har Arlanda kapacitet att hantera ökad volym under de morgon- och eftermiddagstider då flest önskar starta och landa? För det tredje om nu verksamheten kan flyttas så minskar ju inte de samlade utsläppen!

Bromma är inte en flygplats för Stockholm utan för regionerna utanför. Den är viktig för Skåne! Konkurrens och utbud gör det möjligt för en flygplats som den i Ängelholm att gå runt utan subventioner eller skattefinansierat stöd. Minskar trafiken hotas ekonomin.

Att på detta lägga en extra flygskatt som MP vill kommer att göra resandet dyrare. Sverige är ett avlångt land och sådana pålagor skulle troligtvis slå hårdare mot privatresenärer som besöker familj, vänner eller turistar än mot dem vars resor är kopplade till jobbet. Risken är också stor att fördyringarna leder till att investeringar i nya mer bränslesnåla och miljöanpassade plan skjuts framåt.

Karl-Otto Rosenqvist citerar dessutom dåligt när han försöker återge vad andra skrivit. Jag tycker det är viktigt att Sverige fortsätter att vara ett föregångsland inom miljö- och klimatpolitiken! Däremot tror jag inte att en stängning av Bromma kommer att betyda något för världens samlade koldioxidutsläpp. Det får dock konsekvenser, mycket negativa sådana, för Nordvästskåne.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)

Här trampade vi på en öm tå… (NST 6/8)

Det är tydligt att (M) i Ängelholm trampat (S) och LO kraftigt på tårna. Genom våra insändare har vi lyckats sätta fingret på en av bristerna i Socialdemokraternas politik: ni behöver mer pengar i statskassan för att kunna bygga ut ersättningar och bidragssystem – därför måste ni höja skatten. Vi har dock inte fått ett enda konkret förslag på hur (S) vill skapa fler jobb för unga som inte innebär arbetsmarknadsprogram hos Arbetsförmedlingen, flummiga ”utbildningskontrakt” eller redan förkastade åtgärder som ”90-dagarsgarantin”.

De senaste veckornas insändardebatt har tyvärr inneburit en rad försök från arbetarrörelsen att mästra moderata företrädare om vad arbetsgivaravgifter är och vilken historisk roll LO och dess politiska gren, Socialdemokraterna, spelat. Det behöver ni inte, vi vet vad arbetsgivaravgifter är och vilka fördelar den svenska modellen innebär kontra länder där politiken lägger sig i lönebildningen.

Problemet är dock att arbetarrörelsen av i dag saknar förmåga att skapa förutsättningar för riktiga jobb att växa fram och istället prioriterar ersättningar, bidragssystem och arbetsmarknadsprogram. Vi minns med fasa den tid då Försäkringskassans medarbetare kunde få upp till 1500 kr i ”bonus” för varje förtidspensionering. Detta rapporterade Expressen om 2005 under Göran Perssons (S) sista år vid makten. Vi vill inte tillbaka dit.

Vänsterpartiet försöker påskina att Moderaterna ser ner på jobb inom offentlig sektor. Det är inte sant. Vi har många medarbetare både i Region Skåne och i Ängelholms kommun som dagligen gör fantastiska insatser för att ge oss alla välfärd av hög kvalitet. Till skillnad från (V) ser vi dock inte företagen som samhällets fiender, utan som viktiga aktörer som bidrar till dess utveckling.

Moderaterna kommer att fortsätta arbeta för att fler jobb ska växa fram i Ängelholm. För att möjliggöra detta behövs såväl en lokal som nationell politik för fler jobb. Då behövs arbetslinjen, inte att vi spolar tillbaka tiden till 2006 då Socialdemokraterna gömde undan människor i åtgärder och förtidspension.

Robin Holmberg (M) Ulf Pethö (M) Rune Johansson (M) Elisabeth Kullenberg (M) Charlotte Långberg (M) Kristofer Engström (M)

Aftonbladet debatt 28 juli

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är en värdefull resurs för försvaret av Sverige. Det finns en stor potential hos hemvärnsförbanden att kunna lösa mer kvalificerade uppgifter. Inte bara för försvaret, utan när Sverige drabbas av större katastrofer, kriser eller olyckor. Vi moderater vill därför, med historiens misstag såsom Ådalen i åtanke, förstärka hemvärnets uppgifter.

Vi vill med dagens moderna hemvärn, med god rekrytering och en sänkt medelålder ner mot 40 år, öka antalet kvalificerade uppgifter och förmågor i de 40 bataljoner omfattande över 20 000 män och kvinnor.

Det kan gälla vid attentat och/eller olyckor vid kärnkraftverk, större säkerhetsarrangemang, avspärrningar och annan riskfull yttre bevakning och trafikreglering.
Försvarsberedningen presenterade i våras flera förslag på hur Hemvärnet bör utvecklas för att bli effektivare. Ukrainakrisen och den ryska aggressionen har inneburit en mer osäker omvärld och Försvarsberedningen är därför överens om att stärka hemvärnsförbandens förmågor, som en del av stärkt försvarsförmåga.

Vi vill exempelvis att bataljonsledningsförmågan utvecklas och att granatkastare och burna luftvärnsrobotar (Robotsystem 70) tillförs, där uppgifterna kräver det.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkornas personalvolym på Gotland ska stegvis öka. Vi moderater vill även öka övningsverksamheten med andra samhällsviktiga myndigheter som Polisen, Kustbevakningen, Tullen och Sjöfartsverket, gärna i en nordisk och baltisk kontext för att rent faktiskt öka de kvalitativa förmågorna. Då bygger det även på tillgång till modern materiel, där inte längre Hemvärnet bara kan vara slutanvändare av försvarets äldre materiel utan även vid behov kunna få ta del av helt nyanskaffat. På sikt bör även Hemvärnets numerär öka.

Vi vill också se tydliga krav på Hemvärnets tillgänglighet. Vid höjd beredskap ska Hemvärnsförbanden kunna verka med mindre delar inom några timmar och med huvuddelen inom ett dygn.

Även vid fredstid skall tillgängligheten och därmed dess samlade förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida kriser öka. Med utvecklad förmåga för hemvärnsförbanden stärks försvaret av det svenska territoriet. Det medger att övriga stridskrafter på ett effektivare sätt kan lösa sina uppgifter.
Försvaret av Sverige börjar i Sverige och det kräver samövade och tillgängliga förband med hög kvalitet.
Vi vet från den norska tragedin på Utøya att samverkan mellan olika förmågor är avgörande för resultatet på säkerhetsarbetet. Med detta färskt i minne är det nu dags att låta militär och polis med flera samverka för att öva, ingå materielsamarbeten och gemensamt kunna lösa morgondagens utmaningar.

Cecilia Widegren (M)
Hans Wallmark (M)

En marginell krusning (HD/NST 27/7)

Svar till Karl-Otto Rosenqvist (MP) NST/HD 8 juli:

Miljöfrågan är avgörande för världens utveckling och framtid. Därför måste alla goda krafter komma till tals eftersom det inte är ena sidans åsikter, förslag eller åtgärder som löser klimatfrågan utan det är genom samverkan som vi når fram till effektiva åtgärder.

Visst kan vi få miljömässiga fördelar genom att förbjuda, avveckla och flytta verksamheter, men dessa vinster blir då endast kortsiktiga. För mig är det viktigare att de åtgärder vi genomför får en bestående effekt.

Sveriges utsläpp av växthusgaser är bland de lägsta inom OECD och EU oberoende om man räknar som andel av BNP eller per person. Sveriges utsläpp av koldioxid är en halv procent av världens samlade – Kina är störst med 25 procent och därefter USA på 14. I det sammanhanget är det mindre än en marginell krusning ifall MP får sin vilja igenom och stänger Bromma.

Men ur nordvästskånskt och svenskt perspektiv skulle en sådan åtgärd få allvarliga konsekvenser för näringsliv och flygbolag vilket hotar tillväxt och jobb. Inför dessa konsekvenser tycks Karl-Otto Rosenqvist vara helt likgiltig. Det är tack vare bra kommunikationer Ängelholm och Nordvästskåne haft en god utveckling. Bromma och Arlanda skapar i sig förutsättningar för konkurrens och därmed två bolag som med förhållandevis god turtäthet kan använda sig av flygplatsen i Ängelholm och medverka till att den blir kvar. Sverige är ett avlångt land där flygresor hjälper till att hålla ihop familjer och underlättar för den besöksnäring alla säger sig slå vakt om.

Karl-Otto Rosenqvist är i vart fall tydlig med vad miljöpartiet önskar. För egen del hoppas jag att det inte blir regeringspolitik.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Norra och Östra Skåne

Sommarkrönika (Folkbladet 15/7)

”Man kampanjar i poesi, men man regerar i prosa”. Så beskrev New Yorks exguvernör Mario Cuomo skillnaden mellan att vara i opposition och sitta vid makten. Våra länder må vara olika, men hans beskrivning gäller även på sitt sätt i Sverige. Detta blir tydligt när man hör S-ledaren Löfven eller på hans tilltänkta partners. Därför är min tolkning av temat ”Om valet går som jag vill” att Alliansen får fortsatt ansvar för regeringsprosan.

Den tid då socialdemokraterna ensamma kunde diktera villkoren är förbi. Idag måste S samarbeta med andra i maktställning för att kunna regera. Löfven håller tyst om detta, men nu verkar väljarna ha fått nog. Enligt en opinionsundersökning vill 66 procent att det öppet deklareras hur en tänkt S-ledd regering ska se ut.

Att betrakta Löfvens möjliga partners och deras politik är ingen munter sak. MPs skattehöjningar betyder drygt 500 kronor i höjd skatt per månad och väljare. Deras 35 timmars arbetsvecka innebär en inkomstförsämring på 2 000 per månad. En genomsnittlig heltidsarbetande har 18 000 kronor per månad netto och en försämring på 5 000 per månad för en familj med två inkomster blir därför kännbar. Till det kommer gröna förslag om flygskatt, koldioxidskatt och annat tillväxthämmande.

V vill höja arbetsgivaravgiften för unga, bolagsskatten och krogmomsen. Jobbskatteavdragen ska bort liksom RUT och ROT försämras. Fastighetsskatt och arvsskatt ska återinföras. Dessutom ska det finanspolitiska ramverket skrotas. Överskottsmålet – som hjälpt oss under krisen – ska överges.

Fi då? Jo, i valmanifestet utlovas reformer för 500 miljarder – lika bullrig som retoriken kan vara lika tyst är det kring finansieringen. Enbart arbetstidsförkortningen till 30 timmars arbetsvecka innebär en försvagning av de offentliga utgifterna med 252 miljarder, men det stoppar inte Gudrun Schyman. ”Vi kan inte ha pengarna i högsätet. Man får inte vara så fyrkantig”, säger hon.

Mot detta står en Allians som präglas av ansvarstagande. Politiskt betyg leder sällan till poetiskt beröm, men det gör inget. För mig räcker det om Alliansen får fortsatt förtroende av väljarna.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Ledamot av moderaternas partistyrelse

Äntligen stod prästen i predikstolen (Kristianstadsbladet 14/7)

Äntligen stod prästen på predikstolen.

Så mästerligt inleds Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. En text som finns att läsa på framsidan av alla tjugor invid porträttet av författarinnan och Nobelpristagaren.

För att travestera dessa rader. Äntligen stod Marianne Berg i riksdagens talarstol. Och vidare: Iförd en t-shirt med bild av statsminister Fredrik Reinfeldt och en personligt nedskriven hälsning från en kämpe till en annan.

Visst kan en del sägas om klädvalet i landets främsta politiska församling. Men i samband med att denna vänsterpartist från Malmö höll sitt sista anförande visade sannolikt talmannen viss fördragsamhet.

Det finns anledning att uppmärksamma det som skedde i riksdagen för någon vecka sedan. Inte minst som relief till det tonläge och det språk som kan komma att höras från i dag till valdagen 14 september.

Det finns en politisk kultur av att skilja på sak och person som det faktiskt gäller att värdesätta. Som utrikes- och försvarspolitiker har jag många gånger mötts av förvånande kommentarer av att Sverige representeras av blandade delegationer med politiker från flera läger där ledamöterna lyssnar till argument snarare än att uteslutande ta ära och heder av varandra.

Bakom talmannens rygg på podiet finns i riksdagens kammare en imponerande väv. Ibland brukar jag kalla den textilskapelsen för 101 nyanser av grått då färgerna är dova och mättade. Och så kan vår riksdag också många gånger beskrivas. Det menat som något positivt! Vill man ha eldfängt så blir det parlament där smockor utdelas och folk kastar skor på varandra. Sverige och Norden är just 101 nyanser av grått. Vi lappar och lagar. Vi är pragmatiska. Det erkänns: Inte alltid avvikande och spännande, men ärliga och välmenande. Politiker från många partier vill göra det bättre och enklare. Kontrasten är också tydlig i förhållande till de grovheter som kan frodas på nätet och i kommentarsfälten.

Från talarstolen sa Marianne Berg: ”På min fina T-shirt finns det en väldigt bra bild på vår statsminister Fredrik Reinfeldt – en man som tillsammans med övriga i Alliansen snart har kämpat i åtta år. Historiskt finns det ingen moderat eller någon annan från övriga allianspartier som har varit statsminister längre, och det finns ingen statsminister som har varit yngre än Fredrik Reinfeldt var när han tillträdde sin post 2006. Det säger jag grattis till. Det var bra jobbat!/…/

Trots att jag rent politiskt inte är av samma åsikt som statsministern och hans kamrater finns det ett ’vi’ och några som kan göra skillnad på sak och person – en mycket viktig egenskap i livet.”

Politik handlar om att bryta idéer och uppfattningar med och mot varandra. Men det är också fråga om personliga möten. Det finns möjlighet att lära av varandra. Därför finns det så här på randen till vad som kan bli en tuff valrörelse skäl att bära med sig insikten och förmågan att i politiska sammanhang skilja på sak och person. Det har Marianne Berg visat då hon äntligen stod i talarstolen iförd en Reinfeldt-tröja.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Ängelholm
Ledamot av moderaternas partistyrelse

MP:s ledning måste agera (Expressen 11/7)

Det mediala avtrycket ska inte underskattas. Plötsligt var det många som fick lära sig om ”femenaktivism”. Nog så lyckat ur ett PR-perspektiv.

Att låta sin motståndare tala till punkt och lyfta fram sina bästa argument är inte på något sätt att hålla med. Men det är rätt artigt. Och att låta en riksdagskandidat förstöra ett annat partis politiska möte under ett valår är i sig allvarligt. Hittills har det faktum att en riksdagskandidat rusat mot Sveriges statsminister resulterat i oklara reaktioner från Miljöpartiets ledning. Partisekreterare Anders Wallner svarar otydligt och lämnar mycket att önska från ett parti som aspirerar på att vara seriöst.

Jenny Wenhammar hävdar att hon nu måste välja mellan aktivismen och politiken. Frågan är om det inte är Miljöpartiet som i stället borde välja. Att MP inte agerar tydligare när en av deras riksdagskandidater beter sig så mot landets statsminister och blir anhållen av åklagare – är en gåta. De flesta andra politiska partier skulle agera kraftfullt om någon av deras egna riksdagskandidater gjorde tjurrusningar mot landets regeringschef, men inte MP.

Det är dags för några ledande miljöpartister att utveckla sina tankar kring demokrati och politiska arbetsmetoder. Kanske något för språkröret Gustav Fridolin, även han riksdagskandidat för Skåne om än en annan valkrets än Wenhammar. Men absolut för partisekreterare Anders Wallner som på allvar måste visa vart Miljöpartiet egentligen står.

Hans Wallmark, Riksdagsledamot (M)

Behåll de riktiga jobben (NST 10/7)

Det är anmärkningsvärt att Erik Sahlvall (S) och Per-Arne Håkansson (S) i en insändare den 5/7 kallar konsekvenserna av deras politik för ”siffertrixande”. Det är viktigt att väljarna vet vad den politik Socialdemokraterna går till val på ger för resultat, speciellt eftersom deras egen partiledare inte vill ge några svar.

Politiken hänger ihop. Det innebär att den regering vi röstar fram i september och den politik den tänker föra får konsekvenser för Ängelholm. I mitt enkla räkneexempel visar jag på att de förslag Sahlvalls och Håkanssons eventuella vänsterregering vill genomdriva kommer innebära ökade kostnader för att ha unga anställda motsvarande 20 tjänster inom kommunen och 20 tjänster inom hotell- och restaurangbranschen. Men naturligtvis kommer fler branscher och fler företag att drabbas. Fler unga kommer att drabbas.

Det är symptomatiskt för den moderna socialdemokratin att lägga förslag som tar bort riktiga jobb och istället redovisa en lista på olika program och åtgärder. Istället för ett riktigt jobb på ett hotell ska unga träffa en ”matchningsspecialist” på Arbetsförmedlingen. Istället för ett riktigt jobb på ett kafé ska unga få skriva ”utbildningskontrakt”. Istället för ett riktigt jobb inom kommunens vård och omsorg ska unga få ta del av en ”90-dagarsgaranti” (som för övrigt testades av (S) i liknande skepnad under 90-talet utan vidare framgång).

Naturligtvis behövs stöd för de som har svårare att få ett jobb, men låt oss då koncentrera oss på att hitta lösningar för dem och inte som (S) föreslår även göra deras jobbande kompisar arbetslösa. Hur kan arbetsmarknadsåtgärder vara mer värt än ett riktigt jobb och en fot in på arbetsmarknaden?

Robin Holmberg (M)
kommunstyrelsens ordförande

Socialdemokratisk politik slår mot unga (NST 30/6)

Höstens val närmar sig och konfliktlinjerna blir allt tydligare. Valrörelsen kommer framförallt att handla om hur jobben ska bli fler. Att fler jobbar är inte viktigt bara för att finansiera välfärden, utan innebär också mycket för den som går från arbetslöshet till arbete. Jobb betyder egen försörjning för sig själv och sin familj, att känna sig behövd, att ha kollegor, att kunna unna sig något extra och mer makt över den egna vardagen. Därför är en av våra viktigaste valfrågor att fler kommer i arbete, exempelvis genom att nya företag etableras i Ängelholm eller att befintliga företag får möjligheter att växa och utvecklas här.

Sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har 250 000 fler människor ett jobb att gå till, men det finns fortfarande mer att göra. De senaste årens ekonomiska kriser har framförallt drabbat unga och de med utländsk bakgrund vilka fått svårare att få in en första fot på arbetsmarknaden. Lokalt i Ängelholm behövs till exempel fler instegsjobb. Därför är det viktigt att det fortsatt råder goda villkor för företagen så att fler vågar och kan anställa.

Socialdemokraterna hotar nu ungas möjligheter till jobb genom att gå till val på en politik som innebär dubblerad arbetsgivaravgift för unga under 26 år. Bara inom Ängelholms kommuns verksamheter skulle det innebära ökade kostnader motsvarande 20 tjänster och inom hotell- och restaurangbranschen ytterligare 20 tjänster. Naturligtvis drabbas även fler branscher.

I sitt lokala valmanifest skriver Socialdemokraterna att i deras Ängelholm ”finns sysselsättning och utbildning för alla”. Uppenbarligen gäller det inte de många unga som drabbas när Stefan Löfven och (S) dubblerar kostnaderna för att ha dem anställda.

Robin Holmberg (M), kommunstyrelsens ordförande