Säkerhetspolitiskt debattinlägg i Sydsvenskan 1/1

En ny säkerhetspolitisk normalbild har etablerats i Sveriges närområde. Den är ett resultat av Rysslands aggression i Ukraina och ett mer offensivt övningsmönster i Östersjöområdet.

Den senaste tiden har medierna också kunnat rapportera om hur civilflyget i sin närhet har sett ryska plan i luften utan att de varit medvetna eller förvarnade om dess existens därför att transpondrarna varit avslagna.

Det finns inga rationella skäl att agera på det här viset. En allvarlig olycka riskerar att rycka allt närmare efter dessa återkommande tillbud. Försök till styrkeuppvisning skulle en förklaring kunna lyda. Ligistfasoner, en annan.

Men Ryssland använder även andra medel för att påverka länderna i Europa. Det handlar bland annat om att stödja partier som ligger nära den ryska regimen såsom gjorts med exempelvis franska Nationella Fronten. Putinregimen skruvar upp propagandakriget genom stora mediesatsningar i flera europeiska länder.

Det ryska agerandet är något som vi i Sverige och EU måste vara vaksamma på. Ryssland hoppas genom användandet av sin mjuka makt, när det gäller till exempel ekonomi, retorik och medier, kunna splittra ett enigt agerande från EU.

I Sverige kan vi se hur ett parti – Sverigedemokraterna – hänvisar till att Sverige inte borde överväga att gå med i Nato på grund av hur det skulle uppfattas i Moskva. Dessutom argumenterar SD emot EU:s associeringsavtal med länder i Rysslands närhet. Det var just Ukrainas närmande till EU som utlöste massdemonstrationerna på Majdantorget i Kiev för ett år sedan.

I början av 2015 startar arbetet med att ta fram ett nytt försvarsbeslut som riksdagen ska kunna ta ställning till någon gång i början av sommaren. Förhoppningsvis kan de satsningar och den inriktning som görs börja gälla från 1 januari 2016.

Ett nytt inriktningsbeslut ställer Sverige inför viktiga vägval när det gäller vårt framtida försvar. Dels är frågan hur vi kan hantera den nya säkerhetspolitiska normalbilden i vårt närområde, men frågan är även hur Sverige kan bidra till att möta mer okonventionella hot, som till exempel de terrorgrupper som svenska soldater ställs inför i insatsen i Mali efter årsskiftet.

Det finns idag en bred politisk enighet kring att det svenska försvaret ska stärkas. Alliansregeringen presenterade i april en rad förslag med satsningar på personal, modern materiel och mer övning. Försvarsberedningen ställde sig sedan bakom detta.

Vi måste nu se till att satsningar genomförs, men även fortsätta att anpassa försvaret efter det ständigt föränderliga säkerhetsläget i närområdet.

Vi moderater anser att en saklig utredning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del är en viktig pusselbit i den analysen. Den nya normalbilden och de slutsatser som ambassadör Tomas Bertelmans utredning kom fram till gör att tiden nu är mogen för en fördjupad diskussion i vårt land.

Efter årsskiftet skickar Sverige ner cirka 250 soldater till Mali för att skapa bidra till stabiliseringsinsatsen i landet. Vi sänder förband som har en hög specialkompetens när det gäller underrättelseinhämtning och som kommer att göra viktiga insatser. Det är denna typ av specialkunskap som Sverige bör bidra med i framtida internationella missioner.
Sammantaget står Sverige inför ett 2015 som innebär stora försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar, såväl i närområdet som globalt. Sverige bör möte detta genom fortsatta satsningar på sitt nationella försvar, ökat internationellt samarbete inom EU, Norden och med Nato och genom att fortsatt använda de specialkompetenser som Försvarsmakten besitter för att bidra till fred och säkerhet internationellt.

Hans Wallmark

Wallmark i Kvällsposten 12 december

Firandet, eller åtminstone hågkomsten, av 100- eller 200-årsdagen av stora händelser är ett sätt att försöka hålla samman ett gemensamt minne i tider av en alltmer utbredande historielöshet. Därför finns det anledning att ta vara på jubileer som gjorts när exempelvis Norge i år firat 200 år av konstitutionellt styre sedan grundlagen förhandlades fram i Eidsvoll. 2009 uppmärksammades att det var 200 år sedan Finland och Sverige separerades efter ett krig med Ryssland.

18-19 december är det ett sekel sedan det så kallade trekungamötet i Malmö. En viktig och symbolmättad händelse för sin tid och något att komma ihåg i vår tid! Sammankomsten mellan de nordiska monarkerna var ett uttryck för den solidaritet och känsla av gemenskap som redan då präglade Norden. Knappt fem månader tidigare hade Första världskriget brutit ut och de nordiska länderna, som redan haft 100 år av fred mellan sig, kände behov av att markera att man önskade en fortsatt fredlig utveckling i vår del av Europa.

1914 är avlägset, men på en kontinent som slitits sönder av två världskrig skiljer de nordiska länderna ut sig på ett positivt sätt. Det handlar om en nära och delad värdegemenskap länderna emellan men också fri rörlighet och ett öppet kulturutbyte långt innan motsvarande var självklart i andra delar av Europa.

Även vår tid präglas av utmaningar. I vårt närområde görs försöka att rita om kontinentens karta genom flyttandet av gränser med hjälp av vapenmakt såsom skett genom Rysslands illegala annektering av Krim. En ny normalbild är på väg att etableras i Östersjöområdet med olika länder som övar och markerar närvaro. Utländsk verksamhet har nyligen noterats i Stockholms skärgård och i luften utsätts inte bara vi utan även Polen, Estland och Finland för flygkränkningar.

Inom säkerhetspolitiken har länderna i Norden valt olika vägar. Norge och Danmark tillhör kärnan inom Nato, medan Sverige och Finland arbetar för att bygga upp EUs gemensamma utrikespolitik och är uppskattade bidragsgivare som partners till Nato. Även Island är medlem av Nato men står i likhet med Norge utanför EU. Trots detta så har de nordiska länderna alltmer närmat sig varandra när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Det handlar också om deltagande i fredsbevarande insatser, för Sveriges del är den FN-ledda insatsen i Mali mest aktuell. I Norden arbetar man tillsammans med informationsutbyte och gemensam utbildning, träning och övning. I såväl Finland som Sverige så blir debatten om Nato-medlemskap också alltmer intensiv.

Den nordiska samhörighet som uttrycktes 1914 är, trots sönderslitande krig och ockupationer under 1900-talet, minst lika stark idag som då och idag är det otänkbart att våra länder skulle gå i krig mot varandra. De nordiska säkerhetspolitiska utmaningarna är fortsatt delade. Tillsammans har vi ett särskilt ansvar att värna en fredlig utveckling i Östersjöområdet och norra Europa. Det kan rent av vara på sin plats och värt att upprepa en stor gemensam nordisk säkerhetspolitisk manifestation likt den i Malmö för 100 år sedan då de tre kungarna möttes!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Ängelholm
Nordiska rådets president

Hur tänker S-ledamöterna från Skåne rösta om Bromma? (9/12)

Om man inte är överens är man oenig. Är man inte förberedd är man oförberedd. En regering som är både oenig och oförberedd riskerar att skapa osäkerhet och otydlighet och att bli handlingsförlamad. Redan före valet försökte vi från alliansens sida poängtera de potentiellt stora problem Sverige skulle ställas inför när partier ska bilda regering utan att i förväg ha kommit överens vare sig om villkoren för samarbetet eller om vilken politik som ska gälla.

Det slutliga resultatet av den bristande regeringsförmågan har vi nu sett i och med att regeringens budgetförslag föll och med det efterföljande beskedet att regeringen avser att utlysa extra val. Det är i sig ett unikt misslyckande för Löfven, men regeringsodugligheten handlar inte bara om budgeten.

Problemen har hopat sig under hela hösten med en handlingsförlamad regering som är otydlig eller helt utelämnar besked i flera viktiga frågor. Regeringens överenskommelse med Vänsterpartiet skapar stor osäkerhet för alla familjer med barn i friskolor om vilka villkor som ska gälla framöver. I en av få skarpa propositioner under hösten ville regeringen avskaffa människors rätt att välja vård – även om propositionen fick återkallas för omarbetning efter en unik generalsågning av lagrådet och svidande kritik från remissinstanserna. För att bara nämna två exempel.

Allra värst är situationen dock inom infrastrukturområdet, där flera för landet avgörande frågor nu helt blockeras av låsningarna inom regeringen.

För Skånes del betyder det exempelvis att frågan om att bygga en fast HH-förbindelse – som alliansregeringen satte fart på – nu verkar ha pausats på obestämd tid, främst beroende på okunskap kring förutsättningarna, detta trots att S har kongressbeslut på att förbindelsen ska byggas.

En annan viktig fråga för näringslivet både i Malmö-Lund och i Helsingborgsregionen är möjligheten att smidigt och snabbt kunna nå Stockholmsregionen. Där har Bromma flygplats en avgörande roll som nav för inrikesflyget. 90 procent av de 2,3 miljoner resorna (2013) är arbetsrelaterade och är ofta kopplade till arbetspendling. Flygplatsen är därför viktig inte i första hand för Stockholm utan för resten av landet.

Före valet var beskedet från Stefan Löfven och Magdalena Andersson tydligt; Bromma ska vara kvar. Därför blir sveket desto större när regeringen öppnar upp för förhandling om att stänga Bromma redan 2022. Nära hälften av avgångarna från Sturup till Stockholm riskerar därmed att försvinna. Från Ängelholms flygplats är motsvarande siffra 58 procent.

Frågan är vart trafiken ska ta vägen om flygplatsen stängs. Det är inte möjligt att flytta trafiken till Arlanda, eftersom det inte finns tillräcklig kapacitet. Tågtrafiken klarar inte heller, åtminstone inte inom överskådlig tid, att möta behovet. Resultatet blir att det blir färre möjligheter att resa till och från Stockholm, vilket skapar problem för näringslivet i Skåne.

På alliansens initiativ kommer riksdagen före jul att hålla en avgörande omröstning om framtiden för Bromma flygplats. Vårt besked är tydligt: Vi kommer att rösta för att flygplatsen ska finnas kvar.

Vi vill nu rikta frågan till de socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Skåne. Hur tänker ni rösta i frågan om Brommas framtid den 16 december? Skåningarna förtjänar att få ett besked.

Jonas Jacobsson Gjörtler, Helsingborg
Olof Lavesson, Malmö
Hans Wallmark, Ängelholm
Boriana Åberg, Kävlinge

Riksdagsledamöter (M) från Skåne

Sverige bör genomföra en Nato-studie (SvD Brännpunkt 26/11)

De före detta ambassadörerna Mats Bergquist och René Nyberg skriver i en artikel i SvD (23/11) att Sverige och Finland bör stanna utanför Nato. Tyvärr tar de inte tillräckligt mycket hänsyn till det försämrade säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde. Vi moderater anser att ett Natomedlemskap skulle stärka Sveriges säkerhet. En eventuell svensk medlemsansökan måste dock föregås av en grundlig parlamentarisk och folklig förankring. Ett bra sätt att börja den processen vore att skicka ut utredningen om Sveriges försvarspolitiska samarbeten på remiss brett i samhället.

Mycket har förändrats i Sveriges närområde de senaste åren. Den stabila säkerhetspolitiska situation som rådde under kalla kriget och de närmast efterföljande åren har nu förbytts i något betydligt mer osäkert. Den ryska aggressionen mot Ukraina har förändrat den europeiska säkerhetsordningen i grunden. Till detta ska läggas en ökad militär aktiv aktivitet i och över Östersjön med starka konfrontativa inslag. Vi ser en ny säkerhetspolitisk normalbild etableras.

Detta gör att länder som Sverige och Finland måste se över hur man kan stärka sin säkerhet. En viktig del i det är att ompröva de försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten länderna ingår i. Tomas Bertelman presenterade nyligen en utredning över Sveriges försvarspolitiska samarbeten. Bertelman kommer i sin utredning fram till att de samarbeten Sverige har idag inte är tillräckliga för att påverka helhetsbilden för Sveriges säkerhet.

Sveriges nuvarande samarbete med Nato är bra på många sätt. Problemet är att det existerande samarbetet tillsammans med solidaritetsförklaringen gör att Sverige identifieras med Nato, men utan att få den effekt av samarbetet eller det skydd som ett medlemskap i alliansen skulle innebära. Därför kommer Bertelman fram till slutsatsen att Sverige och Finland gemensamt bör genomföra en saklig analys om vilka konsekvenser ett eventuellt Natomedlemskap skulle innebära för de båda länderna.

Ett bra sätt att få igång en bred diskussion som skapar folkförankring vore att skicka ut Bertelmans utredning på remiss till organisationer, förbud och andra aktörer i Folkrörelsesverige. Kunskapsnivån skulle höjas och vi skulle bejaka den värdefulla svenska folkbildningstraditionen. I takt med att säkerhetsläget har försämrats i Sveriges närområde finns det idag ett stort behov av att diskutera hur vi kan stärka Sveriges säkerhet.

Sammantaget så är tiden mogen för en mer djuplodande diskussion om konsekvenserna av ett svenskt Natomedlemskap. Säkerhetsläget i Sveriges närområde har försämrats på grund av den ryska aggressionen mot Ukraina och den ökade militära aktiviteten i Östersjön. En statlig utredning har lagt fram rekommendationen att en Natostudie bör genomföras. Slutligen har vi också sett ett trendbrott i opinionen där en Novusundersökning visade att fler svenskar är för Nato än de som är emot.

Därför bör Sverige genomföra en Natostudie tillsammans med Finland, ett land som står inför samma utmaningar som Sverige. Den processen bör förankras genom att utredningen om Sveriges försvarspolitiska samarbeten går ut på remiss brett i Sverige.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot
Försvarspolitisk talesperson för M

Aftonbladet debatt (5/11)

Ambassadör Tomas Bertelman har under ett knappt års tid haft regeringens uppdrag att utreda Sveriges internationella försvarssamarbeten. Rapporten har nu presenterats med slutsatsen att det bör göras en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.

Mycket har hänt i svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste tjugo åren. Redan 1992 slogs fast att neutraliteten inte längre var ett mål i sig, utan ett möjligt handlingsalternativ i händelse av krig. I utrikesdeklarationen tio år senare, under socialdemokratiskt regeringsinnehav, ströks neutraliteten helt. Sedermera har vi i bred politisk enighet utfärdat en solidaritetsförklaring med innebörden att Sverige inte kommer att förbli passivt ifall en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land.

Som en naturligt följd av Sveriges omorientering har samarbetet med Nato vuxit. Sverige är idag ett mycket aktivt och uppskattat partnerland. Tillsammans med Nato – och med FN-mandat i ryggen – har Sverige gjort betydelsefulla insatser i till exempel Afghanistan och Libyen. På samma gång har det varit till fördel för Sverige. Internationellt samarbete är en hörnsten för att kunna utbilda, träna och öva militära förmågor av hög kvalitet.

Samtidigt är det uppenbart att det skett ett skifte i vår säkerhetspolitiska miljö. Ryssland genomför en ambitiös och snabb modernisering av sina väpnade styrkor. Tröskeln för att använda militärt våld har sänkts i och med att reguljära förband har sänts till Ukraina. I vårt eget närområde ser vi en ökad militär övningsverksamhet och vad Försvarsmakten beskriver som ett mer aggressivt beteende från ryska flygstridskrafter. Vissa beskriver detta som ett förändrat omvärldsläge. En realistisk bild är snarare att vi har ett nytt normalläge.

Det är med denna utgångspunkt frågan om Sveriges framtida säkerhetspolitik bör diskuteras. Nato utgör grunden för den europeiska säkerhetsstrukturen. Bara genom ett fullvärdigt medlemskap kan Sverige få det som våra grannländer Norge och Danmark redan åtnjuter: säkerhetsgarantier. Så länge vi väljer att stå utanför samarbetet, kan vi inte räkna med att få hjälp utifrån ifall det skulle krävas.

Moderaternas uppfattning är att ett medlemskap i Nato vore ett naturligt steg för Sverige att ta. En svensk medlemsansökan bör ske i nära dialog och helst tillsammans med Finland. Det ska noteras att den finske statsministern Alexander Stubb nyligen uttalade att Finland håller dörren öppen för ett framtida finskt Natomedlemskap.

Mot bakgrund av säkerhetsläget i vårt närområde, är det viktigt att ta frågan på större allvar. I klartext innebär det att vi behöver inleda en konkret diskussion om Nato. Ett första steg vore att göra en samlad prövning av vad ett medlemskap skulle innebära. Det kan ske på olika sätt, till exempel genom en offentlig utredning eller en särskild kommission. Med respekt för vårt nära samarbete med Finland, vore en gemensam analys att föredra. Utifrån ett sådant arbete kan sedan den politiska diskussionen ta vid med större klarhet än idag. Moderaternas besked är därför att Sverige bör ta initiativ till en sådan analys.

Sverige har en lång tradition av att söka samförstånd över partigränserna i frågor som rör vår säkerhetspolitiska hållning. Vi förutsätter att regeringen hedrar den principen och inte väljer att omedelbart föra undan frågan från den politiska dagordningen. I en oroligare omvärld har Sverige mycket att vinna på att öka det internationella samarbetet. Ensam är inte längre stark.

Hans Wallmark
Försvarspolitisk talesperson (M)

Johan Forssell
Ledamot av försvarsutskottet (M)

Behov av seriös försvarspolitik! (HD/NST 28/10)

Feministiskt Initiativ finns inte i riksdagen men väl i europaparlamentet sittande i den socialdemokratiska partigruppen. FI har med anledning av de senaste dagarnas händelser i svenska vatten valt att precisera sin politik inom försvarsområdet. Eller rättare sagt, varför Sverige inte ska ha ett militärt försvar.

Utöver tesen att all världens elände – också på försvarsområdet – är orsakat av män, är budskapet att några militära faror inte längre existerar. Tydligen har FI inte nåtts av informationen om att vi har en pågående militär konflikt i Europa med ryska förband inne på ukrainskt territorium. Som Försvarsmakten flera gånger rapporterat, ser vi en ökad rysk övningsverksamhet runt Östersjön. Det påverkar även Sverige.

Att vara oinformerad om världen omkring är inte förbjudet, även om det naturligtvis är en fördel att känna till sin omgivning ifall man vill påverka den. Men när personer som Gudrun Schyman påstår att Ryssland gör ”närmanden” i tecken på ”nyfikenhet”, fastnar skrattet i halsen.

Precis den typen av naiviteter önskar president Putin få som reaktion. Just därför är det viktigt att Sverige tillsammans med omvärlden så tydligt markerar när stater blir påtvingade andras vilja med hot om våld.

Det är lätt att avfärda Feministiskt Initiativs syn på omvärlden. Men vi ska samtidigt komma ihåg att partiet var ytterst nära att hamna i Sveriges riksdag. Miljöpartiets Gustav Fridolin uppgav innan valet att han ”samarbetar väldigt gärna med Feministiskt Initiativ.”

Vi välkomnar att även FI vill delta i den försvarspolitiska debatten. Låt den fortsätta att vara frisk. Men vi ska också komma ihåg att våra kvinnor och män i uniform gör ett mycket viktigt arbete, inte minst i Stockholms skärgård.

Något de förtjänar samhällets uppskattning för. Inte att bli förlöjligade av Feministiskt Initiativ.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Försvarspolitisk talesperson (M)

Johan Forssell
Riksdagsledamot, Försvarsutskottet (M)

Nordens arena (GP 27/10)

Hans WallmarkNordiska rådet är inget nordiskt parlament! Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det är däremot ett politiskt organ skapat genom en överenskommelse, Helsingforsavtalet, fem länder emellan. Rådet saknar de överstatliga verktyg som vi känner från exempelvis EU. Däremot finns en viktig roll i att stimulera de fem nordiska parlamenten och tre självstyrande områdena att finna sektorer för fördjupat samarbete och utbyte.

Rätt hanterat och rätt moderniserat går det att bli en Nordens arena!

Näringslivet har de senaste 20-30 åren utnyttjat den nordiska marknadens potential. Det har bland annat skett genom att företag gått samman, exempelvis inom telekom- och banksektorn. Den nordiska nyttan har talat för sig själv och drivit på utvecklingen. Härmed visas på vägen framåt.

Det mellanstatliga parlamentarikersamarbetet i Nordiska rådet kan ge rekommendationer och ställa frågor till såväl Nordiska ministerrådet som till de nordiska regeringarna. Men det är inte här som styrkan ligger. Det är inte i pappersproduktionen kvalitet och inflytande kan mätas. Det behövs färre rekommendationer och dokument och fler former av möten.

Nordiska rådet kan göra sig själv till en nordisk mötesplats. Vi kan göra skillnad genom att ta oss an rollen som mässanordnare och möjliggörare. På det sättet kan skapas förutsättningar för tydliga nordiska avtryck. Goda argument, fakta och nya idéer påverkar. Men vi ska inte lura oss själva att det är vi som fattar besluten. I stället ska vi hitta de rätta formerna som skapar olika typer av berikande samtal.

Därför bör vi arrangera fler ad hoc-möten. Det kan vara mötesplatser där politiker kommer samman med exempelvis forskare, specialister, företrädare för arbetsgivare och fack, människor från det civila samhället och samfund. Tillsammans kan vi speja mot horisonten. Hur utveckla en infrastruktur för hela Norden? Hur kan den gemensamma arbetsmarknaden fördjupas? Hur kan regler fortsätta att förenklas? Hur kan universitet och högskolor komma varandra närmare? Och hur hanteras gemensamma utmaningar inom försvars-, säkerhets- och utrikespolitiken i vårt närområde med ett Ryssland som så flagrant struntar i överenskommelser och folkrätt?

Vissa steg har redan tagits. Redan 2013 initierade ett välbesökt försvarspolitiskt rundabordssamtal med deltagande av såväl ministrar som försvarsexperter som då hölls i Helsingfors. Årets uppföljning skedde i Oslo. Med start 28 oktober inleds i Stockholm Nordiska rådets 66:e session. Utöver de 87 valda ledamöterna kommer samtliga regeringschefer att delta i ett nordiskt toppmöte som dagen därpå följs av försvars- och utrikesministrarnas redogörelse. Det finns anledning att tro att debatter och dialog kommer att präglas av ett allt skarpare läge i vårt närområde.

Med rörligare former kan Nordiska rådet bli bättre på att fånga upp det civila samhället och nyckelaktörer. Istället för dagordningar fastställda lång tid i förväg går det att hantera aktuella utmaningar alldeles oavsett om det handlar om exempelvis gemensamma åtgärder för att förhindra globala ebola-utbrott eller incidentkränkningar i luften eller på vattnet i Östersjöområdet.

Nordiska rådet kan vara en stark opinionsbildare och en tydlig röst genom att skapa arenor för samtal, ett slags Nordens torg.

Hans Wallmark, President Nordiska rådet
Riksdagsledamot (M)

En politik som hotar jobben (HD/NST 22/10)

Alliansen lämnar över ett Sverige som är på rätt väg. Sysselsättningen har ökat med 340 000 personer sedan 2006, fler kvinnor och fler utrikes födda är i arbete jämfört med 2006 och sysselsättningsgraden är högst i hela EU. Vi ser en bred uppgång på arbetsmarknaden, mycket tack vare de reformer som redan genomförts. Denna jobbtillväxt kan inte tas för given utan behöver vårdas. Den nya regeringen väljer istället att montera ner Sveriges vår jobbtillväxt.

Sveriges starka position kommer inte av sig själv. Den är resultatet av en ansvarsfull ekonomisk politik och en aktiv reformpolitik. Effekterna av vår sammanvägda politik är en jobbtillväxt som varit högre under de senaste två mandatperiodernas tuffa ekonomiska läge jämfört med när Socialdemokraterna styrde Sverige i högkonjunktur.

Hade Sveriges statsskuld utvecklats på samma sätt som skett i jämförbara EU-länder skulle det motsvara 100 000 kronor i ökad skuldsättning per svensk. I stället är Sverige det enda land i EU där skulden har minskat sedan 2006. I det här omvärldsläget går det inte att kompromissa med ordning och reda i ekonomin. Alliansen har därför presenterat hur Sverige, med vår politik, kan bygga upp starka skyddsvallar och nå en procents överskott i offentliga finanser till 2018.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har istället gett beskedet att regeringen planerar att överge överskottsmålet. Ett beslut som innebär avsteg från den brett förankrade svenska traditionen av att spara i ladorna under goda tider för att i oroliga tider ha något att använda för att stötta jobb och välfärd. Eftergifterna för att inte stå upp för överskottsmålet utan försvaga detsamma riskerar istället att urholka motståndskraften i svensk ekonomi.

Historiskt vet vi att när regeringar förlorar greppet om ekonomin slår det som hårdast mot dem som behöver samhällets stöd som mest. Vi såg det senast under 90-talskrisen när kraftiga nedskärningar drabbade sjukvården, skolan och vården och det tog exempelvis över 20 år för kvinnors sysselsättning att återhämta sig.

Inom några veckor presenteras den nya regeringens första budgetproposition. Den borde innehålla reformer som hjälper Sverige att resa sig efter krisen men redan nu märks en inriktning där 85 procent av den nya regeringens föreslagna skattehöjningar riktas mot jobb och arbetsinkomster.

Särskilt oroande är att den nya regeringen dessutom vill genomföra reformer som inte bara hotar jobben utan även riskerar att bygga ett omfattande kostnadstryck när människor åter kan komma att lotsas iväg i utanförskap. Alliansregeringen har ägnat de senaste åtta åren åt att bryta det utanförskap som byggdes upp sedan Socialdemokraterna senast styrde Sverige. Den nya regeringen har istället meddelat att de avser att genomföra återställare i sjukförsäkringssystemet. Med ökande kostnader för ett stigande utanförskap trängs resurser undan som annars kunnat gå till investeringar i exempelvis mer kunskap i skolan och ökad kvalitet och tillgänglighet i välfärden.

Sverige har fått en ny regering och valrörelsen är över. Det är nu hög tid för den nya regeringen att släppa valrörelseretoriken och istället anpassa sin politik efter de utmaningar Sverige möter.

Anna Kinberg Batra (M)
Gruppledare och ekonomiskpolitisk talesperson Nya Moderaterna

Hans Wallmark (M)
Riksdagsledamot Norra och Östra Skåne

Wallmark ny talesperson i försvarsutskottet

Hans WallmarkNya Moderaternas riksdagsgrupp har utsett Hans Wallmark till talesperson och gruppledare för Nya Moderaterna i försvarsutskottet.

– Försvars- och säkerhetspolitik är ett av en regerings viktigaste områden, säger Hans Wallmark. Här har tidigare funnits betydande skillnader mellan de rödgröna partierna. Vår politik ska vara konstruktiv i sak för det är en alltmer osäker värld vi befinner oss i.

Hans Wallmark bor i Ängelholm, är 49 år och har suttit i riksdagen sedan 2006. Hans Wallmark har tidigare varit verksam som politisk skribent och redaktör, bland annat på Nordvästra Skånes Tidningar. Under förra mandatperioden var han ledamot av försvarsutskottet och försvarsberedningen samt under en tid ordförande i utrikesutskottet.

Bra kustbevakning för Öresund (HD/NST debatt 9/9)

Regeringen tillför sammanlagt 143 miljoner till Kustbevakningen kommande två år för att säkra förmåga till bland annat miljöräddning och sjöövervakning. När trafiken längs våra kuster ständigt ökar är det viktigt att vi upprätthåller god beredskap för sjöräddning och miljöräddning till sjöss.

Öresund och hamnarna på Västkusten är en livsnerv för Sverige och trafikflödena ökar stadigt. Därmed ökar också risken för olyckor och utsläpp.

Alliansregeringen har drivit igenom en uppgradering av Kustbevakningens fartygsflotta med nya kombinationsfartyg och nya mindre patrullfartyg. En utgångspunkt för regeringen är att samhällets samlade resurser ska användas så effektivt som möjligt, så även till sjöss.

Därför har alliansen agerat för att förbättra samverkan mellan våra sjögående myndigheter. I juni i år gav regeringen två uppdrag för ökad samverkan inom det marina området. Bland annat ska Försvarsmakten och Kustbevakningen öka sin samverkan avseende övervakning av sjöterritoriet och sjörörlig logistik. Kustbevakningens höga närvaro till sjöss och i luften skulle kunna förbättra möjligheten att identifiera och dokumentera kränkningar.

Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket fick också i uppdrag att gemensamt utreda hur samverkan mellan myndigheterna kan utvecklas inom rederi- och varvsverksamhet samt isbrytning i svenska farvatten. De fyra myndigheterna Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Trafikverket har sedan tidigare fått i uppdrag att utveckla samarbetet på infrastrukturområdet.

Kustbevakningen har sedan tidigare aviserat förväntade underskott i sin budget. Moderaterna har arbetat för att hitta en lösning och nyligen presenterade regeringen förstärkningar av Kustbevakningens anslag på sammanlagt 143 miljoner de kommande två åren. Pengarna kommer att täcka det aviserade underskottet och tryggar därmed personal och verksamhet.

Regeringen har också aviserat satsningar på Försvarsmakten och marinen med bland annat modernisering av korvetter, ubåtar och mer pengar för att öka närvaron längs våra kuster. Sverige har i Kustbevakningen och Försvarsmakten kvalificerade resurser, med professionell personal och avancerade plattformar. Genom att myndigheter samverkar kan vi nå en högre effekt och få en större samlad nytta av våra marina förmågor. Därmed förbättras säkerheten på våra hav och sjöar.

Karin Enström (M)
försvarsminister

Hans Wallmark (M)
riksdagsledamot, Ängelholm
ledamot av försvarsutskottet