Inför första advent – tusen år av tradition

Första advent och början på ett nytt kyrkoår: För somliga är detta en självklarhet, för andra mer en förborgad hemlighet. Med julen i antågande närmar vi oss en av kristenhetens största helger. Det nyfödda, sårbara barnet lyfts fram. Det möter oss i allt från krubban som görs i ordning i hemmet till motiv på kort som ska postas i tid. Om några månader spikas den blödande, döende människan upp på korset. Påskens mysterier är den självklara pendangen i det som handlar om död och liv.

Även den mest sekulariserade i vårt land, om man så är hedersmedlem i föreningen Humanisterna, påverkas av de traditioner, seder men också rättsuppfattningar som präglat och fortfarande präglar Sverige och västvärlden. Vår kulturkrets vilar på ett arv från Aten, Rom och Jerusalem.
Under en tid har det förts en diskussion ifall kristendomen skall ges en särställning i undervisningen. Kritiken och invändningarna har sällan eller aldrig kommit från företrädare för andra religiösa samfund. Istället har motståndet huvudsakligen hämtat näring ur ett helt antireligiöst betraktelsesätt. För även den muslimska eller judiska trosbekännaren inser att fördjupad kunskap om det som format vår kultur leder till förståelse och insikt om även andra religioner.

Församlingar och kristna företrädare har inför det kommande beslutet uttryckt oro. Därför är det med stor tillfredsställelse det går att konstatera att kristendomen, tack vare Alliansregeringen, även i fortsättningen kommer att ha en särställning i skolans religionsundervisning. Skolverkets förslag att likställa de fem världsreligionerna blir därmed inte verklighet. Svenska elever kommer även i framtiden att få lära sig mest om den religion som under de senaste tusen åren haft störst inverkan på oss och vårt samhälle.

Alla är dock inte lika glada. Exempelvis menar delar av den rödgröna oppositionen att beslutet skickar signaler om att kristendomen är mer värd än andra religioner. De verkar även mena att regeringen alltid måste följa Skolverkets råd. På båda dessa punkter har de fel.

För det första är det vi folkvalda som fattar beslut om hur lagar och förordningar ska utformas i Sverige – inte myndigheter eller experter.

För det andra är det ingen som hävdar att staten på det här sättet ger uttryck för att kristendomen skulle vara bättre eller finare än någon annan religion. Och det handlar inte heller om något slags återgång till den gamla tidigare kristendomsundervisningen – ett önskemål som få samfund också gett uttryck för.

I tusen år har kristendomen haft stort inflytande över hur våra lagar är konstruerade, hur vi beter oss mot varandra, vilka helgdagar vi är lediga och hur många av våra traditioner ser ut. Det är ingen slump att vår flagga pryds av ett gult kors på blå botten.
Väldigt få tycker att det är konstigt att vi på historielektionerna läser mer om vår historia än till exempel om Turkiets eller Japans. Inte heller är det konstigt att det på samhällskunskapslektionerna läggs mest tid på hur den svenska demokratin fungerar istället för att lika mycket energi skulle gå till att studera övriga länders olika styrelseskick.

Elever med rötter i andra kulturer vinner på att skolan fokuserar på varför vårt land och vår kultur fungerar på ett visst sätt. Dels därför att de i mindre utsträckning än andra kan få den kunskapen hemma. Men också för att det är lättare för oss som bor i Sverige att acceptera och känna oss trygga med andra kulturer om vi har kunskap om vår egen.

Kristendomen har under tusen år varit med och format vårt land och vår kultur, varför skulle vi förneka det 2010?

Med första advent och en stundande julhelg kommer många svenskar, avsiktligt eller helt oavsiktligt, att påverkas av den kristendom svenska skolelever nu ges rätt och möjlighet att fördjupa sig litet mer i. Julen firas faktiskt inte till åminnelse av Kalle Anka i TV klockan 15 den 24 december – även om detta också på sitt sätt råkar vara en tradition!

Margareta Pålsson
Utbildningsutskottets ordförande (M)
Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Ledamot av Kyrkomötet (M)