Med drastisk formulering i Berlingske Tidende om en dyr kaffeklubb har folketingsmedlemmen och tidigare ministern Karen Ellemann (Venstre) startat en viktig debatt om nordiskt samarbete.
Det finns anledning att skilja på spektakulär retorik och själva innehållet i Ellemanns debattinlägg.
Norden har en självklar särställning. Det finns en tydlig politisk önskan om att fördjupa samarbetet mellan de fem länderna och tre självstyrande områdena. Utöver delad historia och många gemensamma traditioner finns här ländernas viktigaste handelspartners. Det nordiska samarbetet utgår från en språklig gemenskap och vilar på ömsesidiga värderingar ifråga om demokrati, rättvisa och rättsstat. 2014 är det 200 år sedan något av de nordiska staterna befann sig i krig med varandra. Samarbetet spänner över de allra flesta samhällsområden och åtnjuter i allmänhet ett starkt stöd bland medborgarna.
Nordiska rådet har bidragit med mycket gott – passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden är de främsta exemplen. Men utvecklingen måste fortsätta. Det finns behov av reformer för att vara fortsatt relevant. Självgodhet och bristande självinsikt är skadlig för alla organisationer, man måste våga se brister och problem för att kunna åtgärda dem. Karen Ellemann visar på flera problemområden som behöver hanteras för att både effektivisera och öka legitimiteten i det nordiska samarbetet.
Att ropa på en total nedläggning av dagens Nordiska råd är att slänga ut barnet med badvattnet. För även med dagens fel och brister så finns det i det formaliserade samarbetet en ordning och struktur som gagnar arbetet och som ger tillfällen till regelbundna möten, samtal och utbyten. Ytterst vilar allt på ett gemensamt traktat slutet mellan länderna, Helsingforsavtalet.
Men låt oss förändra och förbättra Nordiska rådets arbete. Även vi inser att formerna behöver uppdateras och moderniseras för att balansera uppgiften: att vara ett forum för idéer och samtal, och att leverera resultat.
Behovet av nordiskt samarbete har bytt karaktär då huvuddelen av de nordiska länderna numera är medlemmar i EU. Vidareutvecklingen av EU:s inre marknad är den viktigaste motorn för ett fördjupat nordiskt samarbete. Tillsammans utgör länderna också samlat världens tionde största ekonomi. Nordiska rådet är för närvarande illa utformat för att hantera denna förändrade situation.
Det finns av kostnads- och legitimitetsskäl starka skäl att se över budgeten för Nordiska rådet. Antalet representanter som ingår i Nordiska rådet bör kunna reduceras för att skapa effektivare mötesformer, tidsvinster och minskade omkostnader. Antalet mötestillfällen borde också kunna reduceras och till del ersättas av ett par bredare möten med ett så kallat Nordens politiska torg där ledande politiker – som partiledare, representanter för Europaparlamentet – och arbetsmarknadens parter kan delta.
Kan vi bli en arena, ett Nordens Almedalen eller Folkemøde?
De fem permanenta utskotten i Nordiska rådet bör läggas ned och ersättas av ett direkt parlamentariskt samarbete mellan relevanta utskott i de nordiska parlamenten. Det skulle stärka kompetensen och relevansen i det nordiska samarbetet. Avslutningsvis bör de baltiska länderna i högre grad integreras i Nordiska rådets arbete då det gör detta samarbete mer inflytelserikt och dynamiskt.
Idén om ett nordiskt samarbete är betydelsefull för att stärka de nordiska länderna i en global värld, men för att få bästa möjliga utfall behöver arbetsformer och organisation uppdateras för att möta dagens nordiska, europeiska och globala villkor. Se detta som konstruktiva förslag för att realisera de tankegångar Karen Ellemann har framfört.
Hans Wallmark
Michael Tetzschner