EP tycks ha en märklig självbild (NST 3/4)

Det är häpnadsväckande vilken självbild Engelholmspartiet tycks ha beskriven i insändaren den 21 mars.

EP framställer sig som räddare av den politiska ordningen i Ängelholm. Detta genom att säga att man håller fast vid den så kallade valtekniska uppgörelsen från 2014. En uppgörelse som sedan länge kraschat efter att Liberalerna och Miljöpartiet lämnat, samtidigt som Engelholmspartiet öppet visat upp inre kaos med avhopp och ledarstrider.

Det var just mot den bakgrunden – ett handlingsförlamat styre med 15 mandat socialdemokrater och 4 mandat Engelholmspartiet, det vill säga 19 av de totala 51 mandaten – som Alliansen, Miljöpartiet och flera andra tyckte det var dags att ta ansvar för att återinföra en stabil ledning i kommunen.

Ingen kunde vid det tillfället förutse det som Engelholmspartiet nu skriver, nämligen att Engelholmspartiet med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna med stöd av Stig Andersson, i sista stund skapade en helt ny majoritet om 26 mandat.

Det är samtidigt obegripligt hur EP indignerat ondgör sig över vilden Stig Andersson. Genom sitt agerande har han möjliggjort vad EP själva kallar ”bästa möjliga majoritet”: S, EP och SD. Ännu märkligare blir det i ljuset av att Engelholmspartiets nye ledare själv, som vilde, ”övervintrat” som kommunfullmäktiges 1:e vice ordförande i ett och ett halvt år.

För oss som betraktar Engelholmspartiet utifrån tecknas bilden snarare av självgodhet och brist på självinsikt kring vilken roll partiet spelat under de senaste månadernas politiska röra. Ängelholms kommun behöver en stabil majoritet med en gemensam politisk vision, det har vi inte i dag.

Styrelsen för Ängelholmsmoderaterna