Det finns ett starkt engagemang och en ärlig vilja att hjälpa bakom de som nu deltar i det senaste så kallade Påskuppropet. Präster, diakoner, församlings- som stiftsaktiva uttrycker bekymmer över både sjukskrivna som barn i familjer med låga inkomster.
Det finns dock två stora faror. För det första partipolitiseringen. Från vänsterhåll applåderas kampanjverksamheterna. Kyrkornas oberoende innebär en självklar rätt, rent av skyldighet, att kritisera och fästa uppmärksamheten på det som ses problem och orättvisor. Men det gäller att göra det på ett klokt och vist sätt. För det andra finns en fara i att helheten går förlorad. Vilka är de grundläggande faktorerna och strukturerna som är bäst för landets alla sjukförsäkrade och de som lever i hushåll med små marginaler? Är det ett växande och inkännande Sverige som eftersträvas eller ett präglat av ointresse för tillväxt och utveckling?
Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 arbetat för att göra något åt samhällets utanförskap. Tidigare förnekades alltför många rehabiliteringsåtgärder för att istället erbjudas sjukpension. Reformeringen har skett samtidigt som världen haft att hantera en av de svåraste finansiella kriserna sedan den stora depressionen för 80 år sedan. Sverige är ett av få länder som genom stabilitet och ansvarstagande nu möter ett förbättrat konjunkturläge med optimism.
Antalet sjukskrivna har sedan 2006 halverats från 200 000 till 100 000 medan antalet förtidspensionerade har minskat med uppemot 100 000 individer. När Alliansen dessutom möjliggjort för människor med permanent förtidspension att kunna arbeta utan att förlora rätten till en ersättning kom det in cirka 10 000 ansökningar om detta under 2010. Tusentals barnfamiljer torde alltså ha stärkt sin ekonomi när föräldrarna gått från sjukfrånvaro till jobb.
Det stämmer att det finns dem som lämnat sjukförsäkringen efter att ha uppnått maximal tid och några har fått sin sjukpenning indragen. Det är dock ytterst få av dessa människor som hänvisas till försörjningsstöd. Alliansregeringen har anslagit 17 miljarder på arbetslivsinriktad rehabilitering. Ingen regering har tidigare satsat så mycket på att hjälpa människor som varit långvarigt sjukskrivna att komma ut i jobb.
I december 2010 gjorde Försäkringskassan en uppföljning av de 14 000 som lämnade sjukförsäkringen vid årsskiftet 2009/2010 efter att de uppnått maximal tid. Det som medierna väljer att kalla ”utförsäkrad”. Undersökningen visade att 88 procent hade anmält sig till Arbetsförmedlingen, vilket innebär att dessa personer får aktivitetsstöd via den så kallade arbetslivsintroduktionen (ALI). Det har även framkommit att 49 procent av dessa personer fått lägre ersättning med aktivitetsstöd men att 45 procent har fått mer i plånboken.
Det finns med andra ord inget som tyder på att stora grupper har gått över till försörjningsstöd. De stora delarna i sjukförsäkringsreformen ligger fast eftersom det i grunden är en bra reform. Samtidigt pågår nu en översyns som kommer leda till vissa justeringar. Den är både döv och blind som inte kan höra och se att enskilda kan ha problem och svårigheter. Komplexa system kräver också att man vågar förändra och reformera ifall effekterna inte blir de tänkta. Det viktiga är emellertid att prioritera rätt framför snabbt.
Vid söndagens biskopsvigning i Uppsala noterade ärkebiskop Anders Wejryd: ”Svenska kyrkan byter roll. Vi hör inte till den offentliga sektorn och absolut inte till självklarheterna. Vi är del av frivillighetssamhället, det som människor själva väljer. Granskningen blir närgångnare. Trovärdigheten viktigare.”
Låt inte ett viktigt diakonalt arbete förvandlas till kampanjverksamhet. Att vara högljudd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara relevant.
Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Ledamot av Kyrkomötet