Svenskt NATO-medlemskap en solidaritetshandling (Ystads Allehanda 30/7)

Gudrun Schyman, Fi, tänker tillsammans med en del andra genomföra en manifestation på temat Nej till Nato den 9 augusti i Simrishamn.

Utvecklingen i vår omvärld är både allvarligare och mer svårförutsägbar än på länge. Fler människor är på flykt, vilket märks i Medelhavsregionen. I Syrien och Irak härjar jihadistkrigare utsända av IS. Och i norra Europa attackeras Ukraina samtidigt som läget inrikespolitiskt stadigt försämras i Ryssland.

Det säkerhetspolitiska läget har förändrats i grunden. Så även Sveriges försvarspolitiska förhållanden till andra. Från att ha varit ett land som dogmatiskt beskrev sig som neutralt har Sverige fördjupat sitt samarbete. Det finns en insikt om att säkerhet skapas tillsammans med andra.

Det handlar om ökat ansvarstagande inom FN, en tydlig solidaritetsförklaring, inte bara gentemot andra EU-länder utan särskilt gentemot våra grannar i Östersjöregionen. Även samarbetet med Nato har fördjupats och utvecklats med mer omfattande övningsverksamhet.

Det finns en bred politisk enighet från S till M att vi ska fortsätta sam­arbeta med Nato. Det är bra, men det finns goda skäl att se bortom detta. M är sedan länge för ett svenskt medlemskap. Det är därför glädjande att debatten nu är livligare än på många år. Detta märks också i den allmänna opinionen. Enligt nya siffror från SOM-institutet i Göteborg har stödet för svenskt Nato-medlemskap kraftigt ökat under de senaste åren, samtidigt som motståndet ligger kvar på ungefär oförändrad nivå. Det är endast Sverige och Finland i vårt när­område som valt allianslöshetens väg. Men det finns exempel på hur tiden kan stå still. Det finns vänsterkrafter som kritiserar samarbetet och glömmer bort att Nato i dag omfattar i praktiken alla tidigare Warszawapaktsstater, med undantag för Ryssland. När det var möjligt att fritt välja övergavs den tvångsmässiga gemenskapen till förmån för den frivilliga.

Bortom rysk propaganda finns det anledning att påminna om att Nato inte är en aggressiv allians riktad mot någon utan handlar om gemensamt försvar och delad säkerhet. Det är inte Nato som annekterar andra staters territorium eller som kommer med hot mot självständiga nationer i likhet med det som nu hänt Ukraina. De stater som gränsar mot Ryssland har sökt och beviljats Nato-medlemskap just för att värna sitt nationella oberoende. En svensk anslutning skulle också vara en solidaritetshandling med dessa länder som nu kunnat leva i mer än två år­tionden under frihet och självstyre.

Vid Natos högkvarter i Bryssel lyser den svenska flaggan med sin frånvaro.

Hans Wallmark (M)
Försvarspolitisk talesperson

Gustaf Göthberg
Internationell sekreterare, MUF

Även lögnen är ett vapen (SvD 24/7)

Även lögnen är ett vapen. Och den kan visa sig vara nog så effektiv.

Kampen om informationen har blivit en allt viktigare del av säkerhetspolitiken. Genom att sprida desinformation kan man skapa förvirring och försvaga motståndaren. Användandet av olika informationskanaler för att få ut den egna agendan och värva sympatisörer blir också allt viktigare. Det kan därför vara klokt att utreda möjligheten av att återupprätta det psykologiska försvaret som en egen myndighet. Sverige måste bättre klara av påverkanskampanjer, desinformation och propaganda.

Vi ser hur historieförfalskningen och verklighetsförvanskningen används i Östersjöområdet. Och hur IS i en helt annan del av världen pumpar ut ord och bild kring sitt blodiga jihadistkrigande.

Påverkan är inget nytt, men med utvecklingen av ny teknik, internet och sociala medier är spridningseffekten vidare, snabbare och det är svårare att identifiera vem som är avsändare. Den psykologiska krigföringen blir också allt viktigare. När Försvarsmakten bedömde de allvarligaste hoten mot Sverige i sitt underlag inför försvarsbeslutet 2015 pekade man just på betydelsen av påverkansoperationer som något som ökat i betydelse.

Exempel från aktuella konflikter visar tydligt hur den psykologiska krigföringen är ett viktigt instrument för att få ett övertag i en situation. I Mellanöstern arbetar IS medvetet i syfte att skapa förvirring, rädsla och för att värva sympatisörer. Utvecklingen i Ukraina visar också hur effektivt det kan vara att använda psykologisk krigföring tillsammans med andra militära och civila verktyg som till exempel specialförband, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar för att uppnå sitt mål.

Parallellt med att möjligheterna att sprida desinformation ökar som ett resultat av teknikutvecklingen, är den granskande journalistiken på tillbakagång. Sämre lönsamhet i mediebranschen leder till krympande redaktioner och mindre tid till viktig faktagranskning. Det gör det enklare att kunna få spridning för felaktig information. Att det sedan kan komma en dementi några dagar senare spelar mindre roll. Skadan är redan gjord.

Under det kalla kriget ingick den psykologiska krigföringen som ett viktigt inslag i konflikten mellan öst och väst. Sovjetunionen understödde partier och rörelser som verkade i västvärlden och som hade en agenda vilken gick Moskvas intressen till mötes. Det kunde gälla allt från stöd till kommunistiska partier och terrororganisationer som Röda Arméfraktionen. Väst å sin sida använde sig av radiosändningar för att sprida information till länderna bakom järnridån. I denna envig kom lögnen att stå mot sanningen.

Vi ser en återupprepning. Den brittiske journalisten och Rysslandskännaren Peter Pomerantsev har beskrivit hur Ryssland nu medvetet arbetar för att undergräva enigheten hos Nato och länderna i väst genom informationskampanjer. Den ryska taktiken tar sin utgångspunkt i just det faktum att länderna i väst inte är totalitära samhällen där det bara finns en sanning, utan just demokratiska där olika tolkningar står mot varandra på ett naturligt och självklart sätt. Det öppnar också för att möjligheten till att sprida desinformation är stor för den med onda uppsåt.

Den ryska tv-kanalen Russia Today som finns tillgänglig i hela västvärlden är ett exempel på hur man genom sändningar på bland annat engelska, tyska och arabiska arbetar med att ge den ryska synen på olika skeenden. Tv-kanalen lyfter även fram negativa nyheter om samhällsutvecklingen i de länder som Ryssland betraktar som fientligt inställda.

Uppenbarligen fungerar den ryska propagandan. I den svenska debatten kan man allt oftare se påståenden som går ut på att USA/Nato och Ryssland är lika goda kålsupare. Det kan handla om att man ifrågasätter länder som Ukraina och Georgiens rätt att närma sig Nato och EU, eller debattörer som menar att vi måste ta hänsyn till Rysslands önskemål när Sveriges försvars- och säkerhetspolitik utformas.

Sverige måste ta ett helhetsgrepp kring det psykologiska försvaret. Samordningsansvaret ligger i dag hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men flera andra aktörer har det praktiska ansvaret. Den nya situationen kräver att vi tänker nytt och tänker i termer av defensiv och aktiv förmåga. Detta bör ske i dialog med befintlig expertis och kompetens i Sverige och internationellt. Mediernas och informationssamhällets framtida förutsättningar och utveckling bör finnas med analysen.

Den säkerhetspolitiska arbetsgruppen inom Moderaterna vill därför utreda möjligheten av att återupprätta det psykologiska försvaret som egen myndighet för att rusta vår förmåga att stå emot psykologisk krigföring. Det behövs en stark aktör där vital kompetens finns samlad och som kan överblicka informationsflödet, snabbt kan agera såväl för att bemöta desinformation, men som även kan garantera att samhällsviktig information från officiellt håll kommer ut.

Informationskriget finns redan här och nu och vi är alla en del av det på Facebook, Twitter och via andra interaktiva kanaler där vanliga medborgare är aktiva deltagare. Vi måste som individer bli mer kritiska och bättre på att bedöma den information vi delar. Men, vi behöver även en stark myndighet för psykologiskt försvar för att bemöta påverkansoperationer och stärka vår försvarsförmåga. Ytterst handlar det om att värna Sverige och vårt öppna samhälle.

Hans Wallmark (M)
Försvarspolitisk talesperson och Ordförande i Moderaternas arbetsgrupp ”Säkerhet i en orolig tid”

Wallmark i Sydsvenskan 26 maj

Ska Sverige betraktas som en geografiskt friyta mellan Nato och Ryssland?
Och bidrar det i så fall till ökad eller minskad säkerhet? Idag debatteras denna viktiga fråga i Riksdagen.

Statsminister Stefan Löfven (S) väckte nyligen stor uppmärksamhet med ett försök till en säkerhetspolitisk linje när han förklarade att det finns en typ av tomrum mellan Nato och Ryssland.

Vid dagens interpellationer i riksdagen har jag ställt några frågor till Stefan Löfven kring hans säkerhetspolitiska linje, men han har valt att överlämna dem tillutrikesminister Margot Wallström (S).

Det centrala och anmärkningsvärda i Stefan Löfvens resonemang är att Sverige på något sätt skulle befinna sig mittemellanRyssland och Nato.

Enligt Stefan Löfven är orsaken till att Sverige inte ska gå med i Nato att det inte skulle tillföra någon säkerhet i närområdet. Som han ser det skulle ett Natomedlemskap tvärtom skapa mer osäkerhet. I en intervju förklarade Löfven: “Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria.”

Men Sverige har redan ett omfattande och fördjupat samarbete med Nato. Och det beror på att säkerhet skapas tillsammans med andra. Av samma anledning har Sverige, även under Stefan Löfvens regering, valt att fördjupa utbytet med Nato genom bland annat olika övningar. Just nu pågår en stor internationell flygövning, Operation Arctic Challenge Exercise 15 (ACE 15), i de nordliga delarna av Sverige, Norge och Finland med över 100 plan och 3 600 man. Förutom Sverige, Norge och Finland deltar även Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och USA.
Mellan den 5 och 17 juni ska den svenska försvarsmakten, i större omfattning än tidigare, delta i övningen Baltops i Östersjön där 17 olika nationer ingår. USA kommer med tungt flyg i form av B52.

Försvarsdepartementet förbereder ett värdlandsavtal med Nato som ytterligare underlättar möjligheten att ge och ta emot militärt stöd. Riksdagen ska ta ställning till ett lagförslag kring värdlandsavtalet under 2016. Den enda mer högljudda kritik mot den nuvarande utvecklingen kommer från enskilda riksdagsledamöter i det andra regeringspartiet, MP. Pikant, men inte avgörande.

Resonemanget om tvågeografiskt fria ytor är märkligt. Sverige finns redan med i ett större sammanhang. På vilket sätt skapas större osäkerhet i Östersjöområdet om Sverige och Finland efter egna beslut i respektive regering och riksdag gör självständiga säkerhetspolitiska vägval som kan innefatta Natomedlemskap?

Ingen kan väl på allvar mena att Sveriges val av säkerhetspolitiska lösningar ska avgöras av vad andra länder tänker om dem.

Sveriges regering och riksdag måste själva kunna definiera vad som ligger i landets intresse. I Finland är medlemskap i Nato en option, en möjlighet, även om det just nu inte finns någon riksdagsmajoritet för det. Dessutom har Finlands nya regering för avsikt att genomföra ännu en utredning av vad ett eventuellt Natomedlemskap kan betyda.

Stefan Löfven ser en fördel i att det finns så kallade fria geografiska ytor. Andra nationer med landgräns till dagens Ryssland som Norge, Estland, Lettland och Litauen har valt den säkerhet som ligger i ett Natomedlemskap, där medlemmarna skyddar varandra, om ett lands territorium attackeras är det samma sak som att andra länders territorium attackeras. Löfvens Sverige är allianslöst.

Kan den säkerhetspolitiska doktrin som statsministern ger uttryck för tolkas som en indirekt kritik mot länder som valt att inte stå fria? Eller är det så att några av Rysslands grannländer kan vara allianslösa och därmedfriamedan andra genom sitt Natomedlemskap kan bidra till Europas skydd och säkerhet?

Menar Löfven att till exempel Norge, Estland, Lettland och Litauen inte skulle bidra till Europas säkerhet?

Vad som behövs är en kunskaps- och faktabaserad debatt.

Hans Wallmark

Wallmark i Dagens Industri (7 maj)

Osäkerheten i Sveriges närområde är större än på mycket länge. Den säkerhetspolitiska situationen är både mer svårbedömd och mer komplex än tidigare. Försvarsuppgörelsen, som nyligen presenterades, är i detta läge ett viktigt steg i rätt riktning. Försvaret får nu goda möjligheter att stärka verksamheterna med höjd operativ förmåga i krigsförbanden, en förstärkning av Gotland och åtgärder för att säkerställa ubåtsjaktsförmågan.

Det är glädjande att Socialdemokraterna till slut gick på Moderaternas linje om resursökningar som är närmare dubbelt så stora som regeringens inledande bud. Bredden i uppgörelsen säkerställer också god genomförbarhet under kommande år.

Men det räcker inte. När världen förändras kräver det analys och att säkerhetspolitiken utvecklas, även när det gäller vårt lands säkerhetspolitiska samarbeten. Samtidigt som Sverige stärker försvaret nationellt behöver vi öka säkerheten genom fördjupade försvarssamarbeten med andra.

Därför behövs den utredning som partierna har enats om i försvarsuppgörelsen. En utredning bidrar till att fördjupa kunskapen om Nato och konsekvenserna av ett medlemskap. Ytterst medverkar vi till en bredare, mer relevant, kunskapsbaserad och initierad debatt om Nato.

Därför är vi oroade över de argument om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten som Stefan Löfven nyligen har gett uttryck för.

I en intervju (Sydsvenskan 30/4) befäster Löfven bilden av Socialdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik som tillbakablickande och föråldrad, samtidigt som solidariteten med Sveriges baltiska grannländer helt lyser med sin frånvaro.

Men tiden står inte still. Och Sverige kan inte låsa sig i positioner och argumentation från förr. Lika lite på försvars- och säkerhetsområdet som i andra viktiga utmaningar som kräver nya svar.

Statsministern hävdar att ett svenskt Natomedlemskap inte skulle tillföra Sverige någon säkerhet och att Sverige och Finland ska förbli alliansfria för att ha fria geografiska ytor, eftersom det inte är bra om två militärallianser har direktkontakt. Ett oroväckande yttrande som väcker frågor om hur Stefan Löfven ser på dagens säkerhetspolitiska läge.

Under kalla kriget stod två ideologiskt tydligt definierade allianser mot varandra i form av Nato och Warszawapakten. I dag finns det bara en allians, Nato, som dessutom är ett mycket bredare samarbete än bara en militärallians. Ryssland har ett samarbete med Armenien, Vitryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan inom ramen för Collective Security Treaty Organization, CSTO.

Detta kan dock knappast jämföras med Warszawapakten. Därför är det direkt orimligt, att som Stefan Löfven, tala om att Sverige skulle stå mellan två militärallianser.

Att Sverige och Finland inte skulle kunna göra egna säkerhetspolitiska val, som kan innefatta Natomedlemskap, är inte godtagbart. Varför skulle ett annat land eller en militärallians ha överprövningsrätt över våra demokratiskt fattade beslut? Dessutom finns det redan direktkontakt mellan Nato och Ryssland. Såväl Polen och Norge som Estland, Lettland och Litauen, som alla är Natoländer, gränsar till Ryssland. Det handlar om våra grannländer där Sverige bör stå upp och visa solidaritet, inte likgiltighet.

Alla dessa länder har valt säkerheten i de kollektiva och gemensamma garantier som finns i Natomedlemskapet medan Sverige står allianslöst. Ska den säkerhetspolitiska doktrin som statsministern ger uttryck för tolkas som en indirekt kritik mot länder som har valt att inte stå geografiskt fria?

Eller är det så att några av Rysslands grannländer kan vara allianslösa och därmed geografiskt fria medan andra genom sitt Natomedlemskap kan bidra till Europas skydd och säkerhet?
Redan nu fördjupar Sverige och Finland sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete till att inkludera mer än rent fredstida scenarion. Det utökade samarbetet påverkar rimligtvis den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde. Dock har den fördjupningen skett utan att ha föregåtts av någon fördjupad säkerhetspolitisk analys.

Konflikten i Ukraina visar att den ryska tröskeln för att använda militärt våld har sänkts och att Ryssland inte respekterar andra självständiga staters gränser. Det ryska övningsmönstret i Östersjön är mer offensivt än tidigare och den inrikespolitiska situationen i Ryssland är alltmer auktoritär och antivästlig. Det här måste även Stefan Löfven och regeringen dra relevanta slutsatser av.

Vägen framåt kräver såväl förstärkningar av den svenska försvarsförmågan som en saklig analys av hur vi bättre bygger säkerhet tillsammans med andra, där utredningen av vad ett svensk Natomedlemskap skulle innebära är en viktig del. Sverige behöver en säkerhets- och försvarspolitik som möter dagens och morgondagens utmaningar och som inte är låst av gårdagens föreställningar.

Anna Kinberg Batra, partiledare (M)
Hans Wallmark, försvarspolitisk talesperson (M)

Försvaret måste agera starkare mot kränkningar (Expressen 12 mars)

Hotfulla flygövningar riktade mot flera platser i Sverige. Ubåtskränkningar långt in i Stockholms skärgård. Flera exempel i närtid visar hur säkerhetsläget i vårt närområde har försämrats på senare tid. Det är viktigt att Sverige kan möta den här typen av incidenter och kränkningar och därför vill Moderaterna stärka försvaret inom tre områden, ubåtsjakt, incidentberedskap i luften, samt vår underrättelseförmåga.

Tyvärr ser vi en utveckling mot ett allt mer osäkert läge i Sveriges närområde och mycket tyder på att det inte finns någon snar ljusning i sikte. Konflikten i Ukraina tycks permanentas till en frusen konflikt, Ryssland rör sig i en allt mer antivästlig auktoritär riktning och den militära aktiviteten i Östersjöområdet ökar med allt fler konfrontationer i luften, på vattnet eller under vattnet.

Försvarsmakten bedömer att hoten mot Sverige främst utgörs av påverkansoperationer, incidenter och konfrontationer i närområdet. I detta läge är därför behovet stort av tillräcklig närvaro och förmåga att kunna möta kränkningar redan vid den svenska gränsen. Försvaret måste ha förmåga att avskräcka dem som överväger att kränka vårt territorium.
När de försvarssamtal som ska leda fram till ett försvarsbeslut nu går in i en skarpare fas vill vi Moderater därför rikta ett antal specifika förslag till regeringen och förvarsminister Peter Hultqvist.

För det första måste förmågan till ubåtsjakt stärkas. Den version av sjöoperativ helikopter som Försvarsmakten beställt introduceras inte förrän om ett antal år. Moderaterna vill därför att Försvarsmakten dels undersöker om befintliga helikoptrar kan anpassas för spaning och vapeninsatser mot främmande ubåtar, dels utreder om sjöoperativa helikoptrar kan komma på plats så fort som möjligt genom snabbare utbildningsinsatser.

Utöver detta kan ubåtsjaktsförmågan stärkas på andra sätt. Det handlar om att nyttja och modifiera befintliga plattformar. Till exempel kan Marinens bevakningsbåtar utrustas för både aktiv och passiv spaning, samt med vapensystem för ubåtsbekämpning. Minjaktsfartygen av typ Landsort kan moderniseras för att bättre lokalisera främmande undervattensfarkoster. Dessutom finns möjligheter att stärka våra egna ubåtars förmåga att spana och försvara sig, vilket skulle stärka förmågan utomskärs.

För det andra bör incidentberedskapen i luften förstärkas. Dagens beredskap utgörs av Jas-plan som endast är beväpnade med automatkanon. Vi vill att de plan som ingår i incidentberedskapen även utrustas med jaktrobotar, så som är fallet i våra grannländer. Försvarsmakten måste även ha resurser för en stående 24-timmarsberedskap för att kunna möta den ökade aktiviteten i luftrummet. Det innebär en översyn av ammunition och beväpning.

Slutligen är det viktigt att se över hur Sveriges försvarsunderrättelse- och cyberförmåga kan förbättras. Rysslands direkta inblandning i konflikten i Ukraina visar på betydelsen av att tidigt upptäcka förändrade mönster i de ryska beväpnade styrkorna och i tid sätta in relevanta motmedel. Det handlar bland annat om att stärka förmågan hos Försvarsmaktens signalspaningsfartyg genom att utrusta det med mer modern utrustning. Dessutom måste vi skapa en aktiv cyberförmåga för att hantera de hot som finns i vår alltmer uppkopplade värld, något som till exempel Danmark redan satsar betydande summor på.

Säkerhetsläget i vår nära omvärld har försämrats vilket gör att försvaret behöver tillföras mer resurser. Moderaterna är tydliga med att vi är beredda att göra det. Extra resurser måste dock vara ansvarsfullt finansierade och användas på ett sätt som också höjer försvarets förmåga att bemöta kränkningar i närtid.

Hans Wallmark (M)

Signerat i NWT (9 mars)

Visst finns oron för att något ska hända. Samtidigt är kanske det bästa skyddet mot att mördas just att vara känd.

Men någon vågade ändå döda Boris Nemtsov!

Årligen genomför moderaterna närstående Jarl Hjalmarsonstiftelsen ett flerdagarsmöte kring demokrati och säkerhetsutmaningar i EU-områdets närhet. Det brukar vara kunniga och vältaliga paneler bestående av forskare samt politiker och andra partiföreträdare. Under senare år har självfallet områden som Balkan respektive det så kallade östra partnerskapets länder som Georgien, Ukraina, Moldavien och Vitryssland tilldragit sig ett stort intresse. Återkommande berörs även utvecklingen i Ryssland.

Konferensen hösten 2014 var inget undantag. Upplägget hade stora likheter med tidigare. Talare och deltagare växlar mellan åren men några är mer flitigt närvarande än andra. Att tillsammans samlas till frukost inför dagens kommande övningar är alltid en källa till stor behållning då olika frågor och speciella detaljer mer informellt kan behandlas. Svenskar, norrmän, danskar och finländare talar olika grader av skandinaviska med varandra. När kretsen växer övergås det otvunget till engelska. Några kan ta det på tyska. Och i ett hörn kan ryskan höras. Den nu mördade oppositionsledaren Boris Nemtsov var en sådan person som syntes, hördes och gärna lockade folk att slå sig ned i hans närhet. Charmig och vältalig.

Det är smärtsamt att inse att den person som otvunget konverserades för några månader sedan är samme man radio, TV och press de senaste dagarna rapporterat om ha mördats i centrala Moskva. Hans skjutna kropp låg bokstavligen invid Kremls murar. Bortburen i svart liksäck. Begravd. Men sannerligen inte bortglömd.

Utöver de gånger Jarl Hjalmarsonstiftelsen haft Boris Nemtsov på besök så ordnade förre kollegan Mats Johansson (M) via Fri Värld för något år sedan ett möte i riksdagen med efterföljande träff senare på kvällen. Media var på plats, inte minst den saklige och kunnige Stig Fredriksson. Budskapet var tydligt. Det handlade om att uppmärksamma korruptionen under president Putins beskydd. Vid det tillfället var det kommande vinter-OS som särskilt skärskådades. Boris Nemtsov var själv från Sotji och hade starka och välunderbyggda åsikter. Han talade om vilka enorma summor som försvann.

Utmärkande för hans kritik var just att den vilade på beräkningar och seriösa granskningar. Det var inte endast polemik och retorik utan också fakta. Kanske därför ännu mer kännbart för maktkretsen i Kreml.

Han kombinerade humor med kunskap. Det vore nog fel att beskriva honom som en folkkär oppositionsledare, däremot känd och synnerligen respekterad utomlands. Den politiska karriären hade framför allt resulterat i poster och uppdrag tidigare bland annat som framgångsrik guvernör och vice premiärminister under Boris Jeltsin. I den senare rollen var han med på presidentbesöket i Sverige och dessutom ansvarig för energifrågorna. Inte minst kunde han sedan rikta ett anklagande finger mot Vladimir Putin för hur han utnyttjar energin som vapen men också om hur pengarna försvinner ned i fickorna på den närmaste maktkretsen. Boris Nemtsov pekade på hur lite som återinvesterades i olje- och gasfälten samt infrastrukturen. Det som föder och göder kan relativt snart visa sig vara bokstavligen sinande tillgångar. Och redan i höstas sades det låga världsmarknadspriset i kombination med sanktionerna bli alltmer kännbara för Ryssland och dess åtminstone tidigare omfattande valutareserv som nu i växande utsträckning får användas.

Jag går igenom mina anteckningar från oktober förra året. Noterar hur Boris Nemtsov vidare talar om TV som ett vapen vilket Putin använder. Just det uppiskade tonläget i media anges som förklaring till tydligare motsättningar mellan demokrativänner och den breda allmänheten i Ryssland.

Vägvalet för det egna landet handlar om, hävdade Nemtsov, att vända sig mot Europa eller Asien. Och ingen tvekan råder om vart han ville gå. Kraftfullt och initierat fördömde han alla påståenden om att endast så kallade separatister slåss i Ukraina. Frustande och ivrigt skakande på huvudet avvisade han att det skulle vara några ryska soldater på ”semester”. De var utkommenderande. För att strida!

Efter Krim finns ett nytt säkerhetsläge i Europa. Det som är risken är att Putin alltmer börjar tro på sin egen nationalistiska retorik om det ryska imperiet. Konflikterna och de strider som 2008 utkämpades med Georgien och som nu följts av Ukraina kan mycket väl leda till att intresset längre fram riktas mot Vitryssland vilket skulle förklara varför regimen i Minsk är så angelägen om att erbjuda en plats för förhandlingar.

Putins långsiktiga mål är att försöka härska genom att söndra, förklarade Nemtsov. Därför vill den ryske presidenten se splittring mellan EU och USA!

Ord som bör klinga i öronen lika länge som ekot av de skott som tog en riktig frihetskämpes liv.

Hans Wallmark