Författare: Robin Holmberg

Det är dags nu att Sverige gör en studie över konsekvenserna av ett svenskt Natomedlemskap. Säkerhetsläget i vår omvärld har radikalt förändrats den senaste tiden. Det ställer krav på att Sverige kan svara upp mot de utmaningar som den ställer på vårt försvar och vår säkerhetspolitik. I samband med de blocköverskridande diskussionerna om hur Sveriges försvar ska stärkas är det också lämpligt att påbörja en förutsättningslös utredning om vi genom samarbete med andra länder kan öka vår förmåga. Försvarsbesluten brukar innehålla ett säkerhetspolitiskt avsnitt, då försvar och säkerhet knappast kan avhandlas var för sig.

Från socialdemokratiskt håll har Alliansens förslag om en svensk Natoutredning kategoriskt avvisats med hänvisning till att alliansfriheten har tjänat oss väl. Problemet är att man hänvisar till gårdagens lösningar för att möta morgondagens problem. Idag och imorgon står vi inför utmaningar som är mer oförutsägbara och gränslösa än någonsin. De utmaningarna måste ett litet land möta tillsammans med andra.

Den ryska aggressionen i Ukraina tillsammans med den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har skapat en större osäkerhet i Sveriges närområde. Ryssland går i en allt mer auktoritär riktning och har som mål att återupprätta sin supermaktsstatus. Den ambitiösa ryska försvarsreformen går vidare med oförminskad kraft trots fallande råvarupriser och kännbara sanktioner, vilket hotar hela den ryska ekonomins grundvalar.

Den militära övningsverksamheten i Sveriges närområde ökar generellt, den ryska i synnerhet. Ryska styrkor genomför större och mer komplexa övningar. Man övar också mer aggressivt och använder materiel som inte har setts i området sedan Kalla kriget, till exempel strategiskt bombflyg. Utöver de militära verktygen använder Ryssland sin hot, propaganda och påtryckningar för att utöka sitt inflytande.

Sammantaget gör det att vi nu har en ökad osäkerhet och spänning i vår nära omvärld som helt har förändrat Sveriges säkerhetsläge. Försvarsmakten konstaterar också i sitt underlag till nästa försvarsbeslut att den svenska militära förmågan efter 2020 fortsätter att halka efter relativt närområdet. Detta trots de satsningar som ska och måste göras.

Ambassadör Tomas Bertelman presenterade i höstas en utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten. I den kommer Bertelman fram till slutsatsen att de samarbeten Sverige har idag endast ger en marginell säkerhetshöjande effekt för Sverige. Dessutom gör vårt långtgående samarbete med och anpassning till Nato att vi i andras ögon sammankopplas med försvarsalliansen, dock utan de fördelar som ett fullvärdigt medlemskap skulle innebära. Främst tillgången till det solidariska skydd som det kollektiva försvaret medför.

Därför landar Tomas Bertelman i att Sverige bör göra en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del. Nato är idag, tillsammans med nödvändiga förstärkningar av det militära försvaret, det enda realistiska alternativet för en snabb förbättring av Sveriges säkerhet. Därför är det vår skyldighet mot det svenska folket att förutsättningslöst undersöka den möjligheten, och inte bara avfärda en svensk Natoutredning utan diskussion som regeringen gör. Det kan rimligtvis aldrig vara fel med mer kunskap.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar ofta sig varm för utökat försvarspolitiskt samarbete med Finland. Det är bra och något som Sverige ska göra. Problemet är bara att det samarbetet är begränsat till fredstid och inte kan jämföras med ett Natomedlemskap. Där har vi en solidaritet med 28 länder istället för ett i såväl i fred som i krig.

Arbetet med nästa försvarsbeslut har nu påbörjats. I den processen är det vår plikt som politiker att vända på varje sten för att stärka Sveriges försvarsförmåga i en osäker tid. Vi har inte längre råd att låta gamla blockeringar styra vårt handlande. Därför är det nu hög tid att genomföra en svensk Natostudie.

Allan Widman, Försvarspolitisk talesperson (FP)
Försvarsutskottets ordförande
Hans Wallmark, Försvarspolitisk talesperson (M)
Daniel Bäckström, Försvarspolitisk talesperson (C)
Mikael Oscarsson, Försvarspolitisk talesperson (KD)
Ledamöter av Försvarsutskottet

När Folk och Försvars rikskonferens nu inletts kan vi se tillbaka på ett oroligt år med ökad osäkerhet i flera delar av världen. Konflikter, krig och kriser i Irak, Syrien och delar av Afrika är några exempel. Människor flyr från våld och förföljelser i de kraftigaste flyktingströmmarna sedan andra världskriget.

Osäkerheten ökar även i Sveriges närhet. En ny säkerhetspolitisk normalbild har etablerats i vårt närområde. Kränkningen av svenskt territorialvatten under hösten kan inte ses som en enskild händelse, utan som ett symptom på ökad spänning. Den ryska aggressionen mot Ukraina riskerar att resultera i en långvarig konflikt i Sveriges och EU:s direkta närhet.

Samtidigt pågår ännu omställningen av det svenska försvaret. Det försvar som Alliansregeringen ärvde 2006 mötte inte de krav som moderna konfliktsituationer ställer.

Den inriktningsproposition riksdagen fattade beslut om 2009 var motiverad i sak. Värnplikten har gjorts vilande och den nya insatsorganisationen bemannas genom frivilligt rekryterade soldater och sjömän. Glädjande nog ser vi ett stort intresse för framtidsyrkena som soldat, sjöman och gruppbefäl. Därmed inte sagt att det saknas utmaningar och problem att hantera.

Just förmågan att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna. Undersökningar visar att vi på detta område har tappat i förtroende ända sedan 2006. Försvaret tillhörde förvisso inte väljarnas mest prioriterade frågor i höstens val. Sannolikt har ämnet ändå spelat en viss roll för valutgången.

En anledning till tillbakagången grundlades redan under Alliansregeringens första mandatperiod. Den största förändringen av Sveriges försvar på 100 år föranleddes inte av någon bredare krisinsikt om förändringens nödvändighet.

Reformtempot sedan 2009 har varit högt. Ändå har det saknats en sammanhängande berättelse. Med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit.

Istället för att lyfta fram brister som ett argument för behovet av fortsatta förändringar, har dessa tonats ned. Exempelvis beskrivningen av arbetet med den frivilliga rekryteringen i närmast uteslutande positiva termer, har rimmat illa mot bakgrund av rapporter om förtida avhopp.

I dag står det klart att den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har försämrats i en snabbare takt än vad som förutsågs för bara ett år sedan. Mot den bakgrunden var det välkommet att flera partier anslöt sig till Alliansens initiativ i Försvarsberedningen i våras om försvarssatsningar. Samtidigt hade Moderaterna under lång tid en inarbetad beskrivning av ett Ryssland som saknade både stark offensiv kapacitet och intentioner att skapa konflikter med sina grannländer. Här fanns en diskrepans mellan ord och handling som gjorde det svårt att förklara vår politik.

Det ska framhållas att Alliansregeringen tog initiativ till nya materielprojekt och mer resurser till övning och stärkt incidentberedskap. Men när det nu står klart att ett nytt normalläge vuxit fram i vårt närområde, hade det varit önskvärt ifall försvarsförmågan hade förstärkts mer redan under Alliansregeringen.

Som politiker är det enkelt att ta emot positiva reaktioner på den egna politiken. Svårare, men desto viktigare, är att även kunna erkänna fel och brister. Några av Nya Moderaternas främsta styrkor ligger i att vara nyfikna och våga förändra.

Under våren kommer vi därför att bjuda in brett till samtal om de försvarspolitiska vägvalen framöver. Tillsammans med medlemmar, forskare, anställda i Försvarsmakten, bloggare och många fler vill vi utveckla svar på de frågor som det nya säkerhetspolitiska läget ställer.

Vi måste även se över våra internationella försvarspolitiska samarbeten för att stärka landets säkerhet. Sverige behöver ta viktiga steg närmare Nato. Moderaterna vill att den svenska regeringen tar initiativ till en Natostudie som ser över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt natomedlemskap.

Det handlar om att hoten mot vår säkerhet är mer gränslösa och föränderliga än tidigare. Detta konstaterande måste få konsekvenser för vår försvars- och säkerhetspolitik. Sverige är en del av Europa och har ett stort ansvar för säkerhet och stabilitet i vår del av världen.

Hans Wallmark
Försvarspolitisk talesperson (M)

En ny säkerhetspolitisk normalbild har etablerats i Sveriges närområde. Den är ett resultat av Rysslands aggression i Ukraina och ett mer offensivt övningsmönster i Östersjöområdet.

Den senaste tiden har medierna också kunnat rapportera om hur civilflyget i sin närhet har sett ryska plan i luften utan att de varit medvetna eller förvarnade om dess existens därför att transpondrarna varit avslagna.

Det finns inga rationella skäl att agera på det här viset. En allvarlig olycka riskerar att rycka allt närmare efter dessa återkommande tillbud. Försök till styrkeuppvisning skulle en förklaring kunna lyda. Ligistfasoner, en annan.

Men Ryssland använder även andra medel för att påverka länderna i Europa. Det handlar bland annat om att stödja partier som ligger nära den ryska regimen såsom gjorts med exempelvis franska Nationella Fronten. Putinregimen skruvar upp propagandakriget genom stora mediesatsningar i flera europeiska länder.

Det ryska agerandet är något som vi i Sverige och EU måste vara vaksamma på. Ryssland hoppas genom användandet av sin mjuka makt, när det gäller till exempel ekonomi, retorik och medier, kunna splittra ett enigt agerande från EU.

I Sverige kan vi se hur ett parti – Sverigedemokraterna – hänvisar till att Sverige inte borde överväga att gå med i Nato på grund av hur det skulle uppfattas i Moskva. Dessutom argumenterar SD emot EU:s associeringsavtal med länder i Rysslands närhet. Det var just Ukrainas närmande till EU som utlöste massdemonstrationerna på Majdantorget i Kiev för ett år sedan.

I början av 2015 startar arbetet med att ta fram ett nytt försvarsbeslut som riksdagen ska kunna ta ställning till någon gång i början av sommaren. Förhoppningsvis kan de satsningar och den inriktning som görs börja gälla från 1 januari 2016.

Ett nytt inriktningsbeslut ställer Sverige inför viktiga vägval när det gäller vårt framtida försvar. Dels är frågan hur vi kan hantera den nya säkerhetspolitiska normalbilden i vårt närområde, men frågan är även hur Sverige kan bidra till att möta mer okonventionella hot, som till exempel de terrorgrupper som svenska soldater ställs inför i insatsen i Mali efter årsskiftet.

Det finns idag en bred politisk enighet kring att det svenska försvaret ska stärkas. Alliansregeringen presenterade i april en rad förslag med satsningar på personal, modern materiel och mer övning. Försvarsberedningen ställde sig sedan bakom detta.

Vi måste nu se till att satsningar genomförs, men även fortsätta att anpassa försvaret efter det ständigt föränderliga säkerhetsläget i närområdet.

Vi moderater anser att en saklig utredning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del är en viktig pusselbit i den analysen. Den nya normalbilden och de slutsatser som ambassadör Tomas Bertelmans utredning kom fram till gör att tiden nu är mogen för en fördjupad diskussion i vårt land.

Efter årsskiftet skickar Sverige ner cirka 250 soldater till Mali för att skapa bidra till stabiliseringsinsatsen i landet. Vi sänder förband som har en hög specialkompetens när det gäller underrättelseinhämtning och som kommer att göra viktiga insatser. Det är denna typ av specialkunskap som Sverige bör bidra med i framtida internationella missioner.
Sammantaget står Sverige inför ett 2015 som innebär stora försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar, såväl i närområdet som globalt. Sverige bör möte detta genom fortsatta satsningar på sitt nationella försvar, ökat internationellt samarbete inom EU, Norden och med Nato och genom att fortsatt använda de specialkompetenser som Försvarsmakten besitter för att bidra till fred och säkerhet internationellt.

Hans Wallmark

De före detta ambassadörerna Mats Bergquist och René Nyberg skriver i en artikel i SvD (23/11) att Sverige och Finland bör stanna utanför Nato. Tyvärr tar de inte tillräckligt mycket hänsyn till det försämrade säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde. Vi moderater anser att ett Natomedlemskap skulle stärka Sveriges säkerhet. En eventuell svensk medlemsansökan måste dock föregås av en grundlig parlamentarisk och folklig förankring. Ett bra sätt att börja den processen vore att skicka ut utredningen om Sveriges försvarspolitiska samarbeten på remiss brett i samhället.

Mycket har förändrats i Sveriges närområde de senaste åren. Den stabila säkerhetspolitiska situation som rådde under kalla kriget och de närmast efterföljande åren har nu förbytts i något betydligt mer osäkert. Den ryska aggressionen mot Ukraina har förändrat den europeiska säkerhetsordningen i grunden. Till detta ska läggas en ökad militär aktiv aktivitet i och över Östersjön med starka konfrontativa inslag. Vi ser en ny säkerhetspolitisk normalbild etableras.

Detta gör att länder som Sverige och Finland måste se över hur man kan stärka sin säkerhet. En viktig del i det är att ompröva de försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten länderna ingår i. Tomas Bertelman presenterade nyligen en utredning över Sveriges försvarspolitiska samarbeten. Bertelman kommer i sin utredning fram till att de samarbeten Sverige har idag inte är tillräckliga för att påverka helhetsbilden för Sveriges säkerhet.

Sveriges nuvarande samarbete med Nato är bra på många sätt. Problemet är att det existerande samarbetet tillsammans med solidaritetsförklaringen gör att Sverige identifieras med Nato, men utan att få den effekt av samarbetet eller det skydd som ett medlemskap i alliansen skulle innebära. Därför kommer Bertelman fram till slutsatsen att Sverige och Finland gemensamt bör genomföra en saklig analys om vilka konsekvenser ett eventuellt Natomedlemskap skulle innebära för de båda länderna.

Ett bra sätt att få igång en bred diskussion som skapar folkförankring vore att skicka ut Bertelmans utredning på remiss till organisationer, förbud och andra aktörer i Folkrörelsesverige. Kunskapsnivån skulle höjas och vi skulle bejaka den värdefulla svenska folkbildningstraditionen. I takt med att säkerhetsläget har försämrats i Sveriges närområde finns det idag ett stort behov av att diskutera hur vi kan stärka Sveriges säkerhet.

Sammantaget så är tiden mogen för en mer djuplodande diskussion om konsekvenserna av ett svenskt Natomedlemskap. Säkerhetsläget i Sveriges närområde har försämrats på grund av den ryska aggressionen mot Ukraina och den ökade militära aktiviteten i Östersjön. En statlig utredning har lagt fram rekommendationen att en Natostudie bör genomföras. Slutligen har vi också sett ett trendbrott i opinionen där en Novusundersökning visade att fler svenskar är för Nato än de som är emot.

Därför bör Sverige genomföra en Natostudie tillsammans med Finland, ett land som står inför samma utmaningar som Sverige. Den processen bör förankras genom att utredningen om Sveriges försvarspolitiska samarbeten går ut på remiss brett i Sverige.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot
Försvarspolitisk talesperson för M